trasiga skor

Själen kräver att få sin röst hörd och jag gör allt för att hyssja den och säga att du kan inte, du skriker bara och du vet inte ens om det är rätt.
Men jag måste skrika viskar den tillbaka. Jag måste få skrika, jag måste få skrika..

Vi slutar bry oss om vad, vad andra människor tycker. Så mycket skönare så..

Bögen på Tv drar med handen längs väggen i en feminin rörelse och säger på stockholmska att; ja, dom ljusa färgerna är verkligen rätt i år. Jag tittar tomt ut i luften i riktning och orkar egentligen inte lyssna. Men orden kryper in och låter sig tolkas i min själ.
Ljusa färger i år.
Det är ju bra och veta ifall jag ska göra om ett kök, tänker jag och fortsätter att bara stirra rakt ut.
Ljusa färger.. är det inte alltid ljusa färger på våren frågar jag mig sedan och tankarna faller in i det skrik som säger mig att allt är desamma.
Inte för att det är något fel med det, mest för att det är desamma.
Jag vänder mig om och håller för öronen.


  All I know is that I don't know nothing


Undra om den här parkfilosofin någonsin kommer försvinna ur mitt blod. Kan inte min hjärna få fungera som alla andras och bara ta världen för vad den är. Bara gå runt och bara vara dum liksom. Spela dum i varje fall. Det skulle ju vara så mycket enklare. 
Enklare skulle det också vara om detta beroendet av ord kunde försvinna. Beroendet av att låta själen speglas genom ord på vitaste papper och genom orden få skrika.
Men men, beroende är vi väl alla..
Punkt slut. ett slut måste ju finnas.