Just give me a pain that I'm used to.
"All this running around, well it's getting me downJust give me a pain that I'm used to"
- Depeche mode
Slarvade bort massa ord igår kväll, skapade av någon annan.
Idag sitter huvudvärken kvar som en grov påminelse. ett straff.
Snön föll under natten och jag tänkte att orden jag en gång fått aldrig mer skulle få ligga trygga i mina händer. Snöflingorna låg fint på sjön där mina ord försvunnit och jag höll på att ge upp mitt sökande då jag såg att dom frysit fast i isen på sjön. Ett lager is under och ett över.
Jag föll ner på knä och omfamnade mina ord i mina små frusna händer. Som att försöka värma.
Jag tror dom aldrig kommer tillbaka, men jag värmer ändå.
och mitt huvud ska för alltid minnas dom ord som skapades med andra händer än mina egna.
skrivet till: Depeche mode
Abibabo.
Vid mitt skrivbord av trä med blyertspennorna runt mig likt minor. Alla lika vassa.
Infekterad av vetenskapliga bakterier och verkligheten sätter jag mig vid mitt skrivbord och slår upp matteboken. Detv ar länge sen jag satt här tänker jag. Jag river ner teckningarna av Musik på golvet och låter blyertspennorna studsa i golvet. Ljudet av träpenna och sen tystnad. Skrivbordet är rent och luktar trä. Stormen ute trivs jag bra med, och då vi stannade på bensinmacken för att tanka steg jag ut bilen för att endast kunna få stå och frysa ett tag och träffas av himmlens tårar i mitt besvärade men ändå lyckliga ansikte.
Hur var det nu jag använde stavelserna. var var det nu konsonanterna och vokalerna hade sitt hem.
Siffrorna känns till en början overkliga för mitt så förvirrade huvud och jag känner mig som Nalle phu där jag sitter. Inte arg, men besvärad och fundersam. Kliar mig i huvudet, tänker att jag måste tvätta håret och suckar.
Pennorna på mitt golv påminer mig om osynliga ventiler i min kropp.
Jag ser upp igen på pennan jag håller i handen och låter den lätt som för att få lära känna varnadra möta papprets vita med de svarta fyrkanterna.
Jag ser ut på mitt minfält av pennor.
Tänker att jag inte vågar erkänna.
Att det inte finns något att erkänna.
Att jag måste.
Musiken får mig tillslut att andas. Siffrorna ler mot mig tillslut och det barn som en gång satt kvar sist i klassrummet och grät tyst för att hon inte kunde se skillnaden på alla tecken var som bortblåst med vinden utanför fönstret.
Jag borde göra det här oftare tänker jag då jag känner av värken i höger arm.
Jag ler och fortsätter gå.
Andetag kan inte vara så svåra att ta i logikens värld är det sista jag tänker innan jag böjer mig ner och plockar upp en mina från golvet och börjar skriva.
Abibabo.
Jag kommer tappa det
Min mössa är nerdragen till ögonbrynen och håret föröker skydda mina ögon från att se.
Solen förföljer mig och Cobra Charlie uppmanar mig till att döda.
Jag går i korridorer gjorda av falska sanningar. Med en ledighetsansökan i min hand för att bara för ett litet tag kunna få ledigt från verkligheten ser jag ner på mina roströda converse som för mig framåt.
Men människorna spottar mig i ansiktet och stampar bestämt och maktlystet på mina papper.
Jag får inte ens skriva längre.
Jag får inte skriva mer.
Min frihet ligger i vänstra fickan och gråter tyst.
Solprinsens syster skrattar och Gud sitter och smårler.
Springer upp för trappen och sätter igång Cobra Charlie. ramlar ihop på golvet och skriker.
Tänker att jag nog bröt lilltån ifallet.
Springer genom korridoren. Hör telefonen.
Skriker åt den skyldiga att sluta och låta mig va!
Springer in på rummet igen.
Ramlar.
Tänker.
Skriker.
och vet att jag inte får skriva mer.
Poesi mina vänner, poesi.
Skrivet till: Cobra Charlie
Abibabo.
Sky is over.
Disappointed, going crazy
- Sky is over, Serj Tankian
Doften av cigarr har försvunnit från mitt hår nu men ligger ännu inbäddade i mina lakan. Serj Tankian sjunger ut sin sång och jag ligger i min säng, känner dofterna och berörs.
Ingen sömn inatt.
Mitt förgiftade sinne gjorde mina ben rastlösa och min hals törstig. Att försöka smyga genom ett rum där man inte ser golvets färg på grund av alla saker som ligger i vägen är ingen bra ide då balanssinnet fortfarande inte vet vad som pågår. Ett under att du lyckades sova.
Jag ser ner på min illustration av Cobra Charlies Döda de förälskade. Blyertstecknen är svaga och många. Får se om den någonsin blir klar.
För bredvid min teckning ligger den svarta boken.
Kapitelnamn är vad som står i den. Det ska bli en bok hade jag tänkt. Om jag lyckas.
Men hela historien brinner i mitt huvud och kliar någonstans i bakhuvudet. Den måste kläs i ord. Människornas öden är för värdefulla och speciella för att bara låtas gå förbi och bli glömda.
Men som allt annat så får vi väl se.
Nu ska jag fixa det sista och äta innan jag går ner till bussen som går till smedby.
Bio med Jessan är vad som står på programet. :D
Överskrift: Sky is over, Serj Tankian
