Vid mitt skrivbord av trä med blyertspennorna runt mig likt minor. Alla lika vassa.
Infekterad av vetenskapliga bakterier och verkligheten sätter jag mig vid mitt skrivbord och slår upp matteboken. Detv ar länge sen jag satt här tänker jag. Jag river ner teckningarna av Musik på golvet och låter blyertspennorna studsa i golvet. Ljudet av träpenna och sen tystnad. Skrivbordet är rent och luktar trä. Stormen ute trivs jag bra med, och då vi stannade på bensinmacken för att tanka steg jag ut bilen för att endast kunna få stå och frysa ett tag och träffas av himmlens tårar i mitt besvärade men ändå lyckliga ansikte.
Hur var det nu jag använde stavelserna. var var det nu konsonanterna och vokalerna hade sitt hem.
Siffrorna känns till en början overkliga för mitt så förvirrade huvud och jag känner mig som Nalle phu där jag sitter. Inte arg, men besvärad och fundersam. Kliar mig i huvudet, tänker att jag måste tvätta håret och suckar.
Pennorna på mitt golv påminer mig om osynliga ventiler i min kropp.
Jag ser upp igen på pennan jag håller i handen och låter den lätt som för att få lära känna varnadra möta papprets vita med de svarta fyrkanterna.
Jag ser ut på mitt minfält av pennor.
Tänker att jag inte vågar erkänna.
Att det inte finns något att erkänna.
Att jag måste.
Musiken får mig tillslut att andas. Siffrorna ler mot mig tillslut och det barn som en gång satt kvar sist i klassrummet och grät tyst för att hon inte kunde se skillnaden på alla tecken var som bortblåst med vinden utanför fönstret.
Jag borde göra det här oftare tänker jag då jag känner av värken i höger arm.
Jag ler och fortsätter gå.
Andetag kan inte vara så svåra att ta i logikens värld är det sista jag tänker innan jag böjer mig ner och plockar upp en mina från golvet och börjar skriva.
Abibabo.
