trasiga skor

I forget to pray for the angels, then the angels forget to pray for us.
Var ett tag sedan dessa toner fyllde ett tomrum nu. Andas. andas. Vad var det nu jag ville säga. Sömn kanske. Det var kanske ordet jag sökte, men aldrig fann. Jag vet inte riktigt.
Jag söker uttrycket. Jag söker känslan.
Kommer du ihåg det my.
Står det fortfarande skrivet på din fula tapet hos dig.
Finns det fortfarande kvar, i svag blyerts, kladdigt och skakigt.
fan va länge sen det känns. Liksom tiden då jag knappt var människa utan en varelse vars hem var musiken, orden, solen och min gula tapet. Blir mycket tapeter här. Tror det är något speciellt med dom. Betydande liksom. Kanske bara för mig, men iallafall...
Solprinsens syster.
Min mun har inte smakat på denna titel sen jag vet inte när. När förlorade jag den. När förlorade jag allt. Och när fick jag allt tillbaka.
Känsloutkasten. haha va fan tog dom vägen. Antar att det är det jag nu har framför mig.

Skulle ha varit på min bildkurs just nu och låtit min pensel måla hela världen i färg. Men jag tror inte mina händer hade tillåtit friheten idag. Dom är stela av kyla. Så för att inte förstöra dig så lät jag bli idag.
Du får stå tills nästa gång, lutad mot stenväggen i källaren med ditt svartbruna hår och din röda tröja. Hoppas inte du fryser. Vet inte riktigt om en oljemålning kan frysa. men kanske kärlek i färg.
Vart tog den riktiga poesin vägen. Förlåt nathalie, men nu pratar vi inte samma poesi. poesin jag syftar på är död. den dog värdigt och ska förbli död trots att den var rolig att skapa. Det var orden om en dröm utanför världen. 
My brother, my killer.
Säg mig bror.

Det ser ut som jag saknar något. Som något fattas mig för att citera fanny lite. Det ser ut som att jag saknar något som inte längre tillhör mig. Som om jag tappade det någonstans på vägen.
Jag tappade det inte. Jag la det ner. I små små bitar la jag ner det på vägen och gick. Mina barfota fötter dansade vidare utan tyngd på asfalten med ord som föll och ord som sjönk in. Har något någonsin varit så vackert, som en dansande flicka i en uppstigande sol med orden liggandes runt henne på den varma asfalten.
Jag tror jag kommer ihåg.
Jag tror jag kommer ihåg trädens färggranna löv i solens gula sken. Jag tror jag minns att hennes sinne dansade just då. I frihetens fängelse dansade det med poesin som väktare.

Fingertopparna börjar värmas upp och längtar efter färg att skapa med. Kroppen förlorar sin stelhet och genom ord tror jag någon blåste liv i hoppet.
Jag söker uttrycket. Jag söker känslan.
Abibabo.

Överskrift: Sisters of Mercy, Leonard Cohen