trasiga skor

Frågan är om man helt enkelt bara ska se till att överleva eller göra någonting åt livet i sig själv och världen så att den med en liten gnista från flera kan bli en mycket bättre plats för så många andra.

Frågan har gjort mig sömnlös så många nätter.
Vilket ska man välja.
Ena stunden känns den inre kampen den mest förnuftiga. Något som spelar roll och som i slutändan gör någon skillnad.
Men den yttre har jag svårt att lämna orörd, trots att jag med mina ynka 18 år har svårt att göra någonting åt den.
Jag kan bara använda min käft som än så länge ingen tar på speciellt stor allvar, delvis för att jag inte själv gör det, men också för att jag förtfarande är ung och inte förstår att man ska följa förnuftet och dess inre kamp mot frihet istället för den yttre.
kanske det inte är min sak att lägga mig i den yttre kampen där jag skulle vilja resa, uppleva, för att sedan kunna föra vidare den kunskap om vad som fattas i livet.

Vad ska det bli av mig om jag ägnar mig åt den yttre?
Kommer jag då fräta samman inombords och skrumpna ihop till alla människors lidande. Bli en kropp utan ben som kan hålla upp mig och utan fötter att bestämma min riktning.
Kommer människans lidande sätta sig fast vid min hud och krypa under den och färga min himmel grå.
Jag tycker inte om att se människor lida.
Helt ärligt så klarar jag inte av det. 

Men vad ska det bli av mig om jag tar åt mig den inre kampen.
Ska jag bara stå där med mitt stafli, min vita duk och min pensel utan att ha en historia att berätta.
Inget syfte, inget motiv.
Kommer jag någonsin kunna skriva med färg och måla med ord om jag står kvar där jag är och plågas av att inte veta vad som finns utanför.
Redan nu saknar jag ofta ojektiv för min syn att rikta in sig på och beskriva. 
Man blir så instängd och inriktad på sina egna problem.


inget depp, bara funderar lite.
Blir så då man ligger sömnlös ett par nätter. 
Man har ju inte direkt något bättre för sig.
Och vårt hus knakar.
Det sjunger om olydnad då jag försöker smyga ut på äventyr.
Oftast blir det bara ett öppet fönster, en bok och lite musik. Skriver gör jag också ofta.
Det är på natten som orden når en bäst, då inget annat kommer ivägen. 

Men att ligga sömnlös är inget jag gillar trots att texten och så mycket annat blir underbart. 
Är en morgonmänniska. 
Gillar att stiga upp då ingen till synes är vaken än och få se på när en hel stad vaknar.
Då vet man att det finns dom som lyssnar.

Abibabo.