trasiga skor

Det var länge sen du höll om mig på det viset och jag skriker rakt ut. du tror jag skadas, men i sjävla verket ler jag.

Om en själ finns,
så växer den.
den växer liksom våra kroppar och jag tror min har växt ifatt mig.
eller kanske är det din som växt ifatt dig?

När luften blivit lugn och kylig igen tycker jag mig höra musik.
Jag håller krampaktigt om din kropp och ber om förlåtelse.
Du godtar den inte.
Du säger att förlåtelser är inget man ger bort hur som helst.
Det är en gåva och varför ska man ge gåvor till dem som icke är i behov av dem?
Jag vet att du har rätt, men blundar.
Sedan låter jag överskottet av själ försvinna genom mina stängda ögon och du tar så väl hand om mig.
Trots att din panna är varm av feber.
Du tar hand om mig och nu gråter jag mest för gråtandets skull. lite för att känna efter hur det var att leva i något annat.
Jag slås av tanken att det är skönt att vara vid liv.

"Jag vill bränna ner stockholm" säger jag mellan hulkningarna.
"förstår det" säger han och låter händerna vandra längs min skakande ryggrad.
"förstår det."

Abibabo.

Mycket väsen för ingenting.
Fotoserie.

Fick inte direkt fram det budskap som jag hade hoppats på.
känner mig lite osäker.
men jag fortsätter.
tills någon skriker och slår mig på käften.

Abibabo.

Är sjuk och sysselsätter mig med sjuksaker. Så jag läser och blir helt facinerad. Har precis läst klart boken En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret. det är egentligen fel att säga att jag blev facinerad utav boken utan mer av den berättelse den hade att komma med.
Författaren och konstnären Brian Selznick berättar i ord och bilder en berättelse som är en hisoria lindad runt filmaren Georges Méliès liv som levde runt sekelskiftet och var en av dem som satt i publiken då bröderna Lumière visade den frörsta filmen någonsin; L'arrive d'un train à la Ciotat (Ett tåg anländer till stationen) 1895.
Efter detta ägnade han sig helt åt filmens fantastiska nyuppfunan värld och gjorde mer än 500 filmer fram till första världskriget då han var tvungen att lägga av. Det är i stort sett här som boken har sin början fast inte med siktet instält på Georges utan på en föräldralös klockskötare vid namn Hugo Cabret.

Åh vad det är underbart att få sådana här böcker i sin hand. Teckningarna, orden och designen av boken är fantastisk! Jag ångrar mig, jag facineras lika mycket av boken som av historien inuti den. Detta får mig även att börja tänka på en annan mycket bra bok som fortfarande ligger och väntar på att få komma i händerna på oss väntande människor.

Det är en barnbok egentligen tror jag. Jag gillar barnböcker. Det tog lång tid för mig att gå över till vuxenböcker och jag läser fortfarande mer än gärna barn och ungdomsböcker. Just för att magin i barnböcker inte förklaras mer ingående än vad den faktiskt är.
Ännu en gång vill jag bara få en filmkamera i min hand och få skapa det jag alltid drömt om. Eller ännu bättre. Få resa tillbaka till sekelskiftets Paris, bara för en stund, och få sitta där i en biosal med Hugo och Isabelle och få se Georges Méliès film Le voyage dans la lune ( En resa till månen) och bara facineras.

Abibabo.

Antekningar.

kanske det mesta bara var slumpmässigt utvalda ord.
som om hennes hand betämt hade stannat upp vid vissa sidor i den stora ordboken, de sidor vars tecken var fyllda med kärlek. Bara de med de fina adjektiven.

men det gjorde aldrigb något.

mitt hjärta berördes och nu kan jag inte sluta le och veta att jag är älskad från oväntat håll.
en kärlek jag för länge sedan trott hade slocknat och kvävts i de ungas förvridna samhälle.

abibabo.