Tystnad.
"Och plötsligt viste hon att det var hit våra själar kom; de tog plats i kaninerna. Det var som om bara det sköraste membran hindrade henne från att lämna sin stilla, rotade kropp och fara in i en av dem; en liten kaninunge som tryckte vid sin mors sida, sökte hennes svarta öga, speglade sig i det, läste ett tecken till avsked där och följde henne in i diset, i kaninernas himmel.
Hon stod och såg ut över heden. Det hade omärkligt blivit dunklar. Skymningen kom den dimmiga luften att flimra som av fint sot. Ur den smala tallskogens bryn kallade en ensam fågel:
Du är människa. Snart ska det vara mörkt.
Det är dags att återvända"
- Kaninernas himmel, Inger Edelfeldt
Tystnad.
Våra fötter går på en stig av gittrande frost och det är vackert men kallt.
Jag tänker på hur effektfullt de fula gatulyserna som står i rad, liksom i givakt då vi går förbi, skulle bli om de fick plats i en bild.
en enda bild.
För känslans skull. För min skull.
Tystnad.
Du står bredvid mig då jag åter igen faller ihop på golvet.
Du väntar.
Jag väntar.
Våra andetag är så olika varandra just nu, vilket är bra.
Referenser till verkligheten är alltid bra för att icke försvinna in något slags melankoliskt drama på svt.
Minuter är åter minuter och jag reser mig.
Vi fortsätter med minnerna i behåll. Att låtsas som inget hade hänt vore meningslöst.
Abibabo.
