Rosor.
Idag gör inte oljefärgerna mig yr av tankeverksamhet. Idag är det bara färg.
Lyssnar på musik som får mig att längta till den där människan som jag skrattade tillsammans med över vår dumhet en gång. Helt plötsligt medvetna om att våra tankar var av samma sort.
Just nu är jag vid spåret jag första gången hörde i skolans datasal. Vi satt i ring och lyssnade på den där sången du sa att du alltid grät till.
Det är konstigt hur vissa människor liksom representerar en del av en själv men som tagit ur intet. En fiktion. Eller?
Kommentarer
Trackback
