trasiga skor

Vad jag älskade av Siri Hustvedt blev min räddning då jag vankade av och an hemma i huset utan att någon var hemma. I väntan på att arbetet på öland skulle börja och i väntan på att åter få krypa in under täcket och bara lukta på trygghet i form av en människokropp började jag läsa. Egentligen av ren frustation då jag upptäcker mig själv med att gång på gång misslyckas med att vara ensam.

Sen blev det till slut ölandstiden och jag fortsätte att läsa om allt från Leo och Bill då de diskuterar Bills oljemålningar till Leos beskrivningar av sonen Matt då han pratar om att vi aldrig ser verkligheten på samma sätt.

Som vanligt hoppade jag någonstans in mellan sidorna och sista dagen på jobbet tror jag ett tag att jag blev Leo.
men nu är boken färdigläst och jag är nog en gnutta frälst, dock kanske mest på grund av allt konstprat och de fina New York beskrivningarna.
de passade fint ihop med vad jag håller på med just nu och vart jag befinner mig just nu.
För jag älskar verkligen nu.

Så jag jobbade, kom hem, läste till sent på natten, gick upp jobbade och läste sedan igen. Runt runt runt. ett underbart kretslopp som jag nog kommer minnas som underbart.

Jag älskar vidare med andra ord trots att verkligheten har bytt skepnad framför mina ögon. Och det går ändå rätt så bra för mig där jag kånkar mig fram med all min kärlek som jag har att ge.
Både till dig och konsten.
Konsten brinner innanför huden just nu. Både på grund av Konstnären som jag jobbade hos ord och boken.




Ett runt kretslop, men det har ändå känts som ett långt rep. nya fina knutar överallt och jag älskar att få stanna upp och studera dem för ett slag för att sedan antingen gå förbi dem eller knyta upp dem eller kanske knyta om dem.
Tiden går precis som den vill och den tycks ändå lyssna till vilken takt mitt hjärta håller. Jag ligger där bredvid dig och tiden låter mig stanna vaken och se hur du vänder och vrider och tillslut börjar andas tungt med sömn i sinnet. Tiden låter mig simma under vattnet tills jag saknar syre i lungorna och åter ser solen gå ner där borta där havet slutar för min syn.
Tiden låter mig svettas framför glasrutan där jag låter graveringsmaskinen rista in mönstret utan att tröttheten förlamar mig.
Tiden låter mig sitta här, framför datorskärmen med ljuset i mitt ansikte, talades med henne för att säga att jag behöver mer tid när det gäller oss. Jag tror hon tvivlar på mig men för en gång skull känner jag mig lugn i det jag gör. Iallfall för ikväll.
Klockan säger det snart är imorgon.
Imorgon ska jag åter till Öland och vara vän med tiden.
Inte vanka av och an här hemma som jag nu gjort när boken är slut och jag väntar på arbete och trygghet.

Jag agerade fotograf eller dokumenterare åt Emmys klänning som hon sytt. Vi trampade ut i snön, jag frös om händerna, emmy om hela sig och så fotograferade vi och dansade genom björklandskap med bubbelgumklänningen.
Modellen är alltså med andra ord Emmy Woksepp.
Björkarna kommer senare, vi börjar med vackra bubbelgum.









Abibabo.

Näsan rinner och jag tror nästan men bara nästan att allt vatten i kroppen försvinner. På dataskärmen lyser rosa-randiga klänningar och grafiska björkar mot mig och fyller mig med något jag saknat.
Huvudet vill blunda och helst somna men hjärtat pumpar febrilt ut mer syre till konstnärsnerverna som ständigt rycker i mig. det är såhär det ska vara.
Plågsamt, vackert och sena nätter.
Man skapar tills det gör ont och sedan lite till. Man gör allt för konsten utan att märka det.

Jag trivs med hur tiden går och jag ingenting märker. Hur jag bara sitter här i mörkret med mina tyger, mina fotografier och mina tankar om hur det hela skulle kunna bli bättre och tillfredställa mitt hjärta ännu mer.

Abibabo Abibabo Abibabo..            För alla de gånger jag missat.