trasiga skor

And this is all that I can say
This is all that I can take
This is all that I can give

Sättet du bara ser förbi den männsklighet och de delar av vår tankeverksamhet jag hatar.
Sättet att inte ha några förväntningar på något så labilt som en människa.
Sättet du ser på mig och vet att jag kommer ångra de där orden jag nyss sa och sättet du ler på och berättar för mig att du förlåter mig.
Sättet du håller om mig och får mig att känna mig trygg från alla dessa onda varelser som verkar kretsa runt min icke existerande natur.
Sättet du tar min hand på utan att veta vart du ska följa mig till eller gå.

Ber om förlåtelse till de människor jag skadat, men ångrar inget.

Ber om förståelse då jag en natt som denna då regnet fallit konstant hela dagen får en känsla av att människan är god och upptäcker ett mejl i min inkorg som ger mig konkreta bevis på godhet.
tack så otroligt mycket.
Trodde den människoarten var utrotad, den som faktiskt brydde sig.

Ber om förlåtelse till dig jag skrek till. Vet att du inte kan hjälpa det, men vi är fler som desperat sträcker sig efter samma frihet, trampa inte på mig och dra icke ner mig för att själv nå vattenytan så ska jag vara din vän.


Sättet du sluter mina ögon med handflatorna och kysser på mina ögonlock berättar, utan ord om en vacker känsla jag för all evighet kan leva på.

Abibabo.

Frågan är om man helt enkelt bara ska se till att överleva eller göra någonting åt livet i sig själv och världen så att den med en liten gnista från flera kan bli en mycket bättre plats för så många andra.

Frågan har gjort mig sömnlös så många nätter.
Vilket ska man välja.
Ena stunden känns den inre kampen den mest förnuftiga. Något som spelar roll och som i slutändan gör någon skillnad.
Men den yttre har jag svårt att lämna orörd, trots att jag med mina ynka 18 år har svårt att göra någonting åt den.
Jag kan bara använda min käft som än så länge ingen tar på speciellt stor allvar, delvis för att jag inte själv gör det, men också för att jag förtfarande är ung och inte förstår att man ska följa förnuftet och dess inre kamp mot frihet istället för den yttre.
kanske det inte är min sak att lägga mig i den yttre kampen där jag skulle vilja resa, uppleva, för att sedan kunna föra vidare den kunskap om vad som fattas i livet.

Vad ska det bli av mig om jag ägnar mig åt den yttre?
Kommer jag då fräta samman inombords och skrumpna ihop till alla människors lidande. Bli en kropp utan ben som kan hålla upp mig och utan fötter att bestämma min riktning.
Kommer människans lidande sätta sig fast vid min hud och krypa under den och färga min himmel grå.
Jag tycker inte om att se människor lida.
Helt ärligt så klarar jag inte av det. 

Men vad ska det bli av mig om jag tar åt mig den inre kampen.
Ska jag bara stå där med mitt stafli, min vita duk och min pensel utan att ha en historia att berätta.
Inget syfte, inget motiv.
Kommer jag någonsin kunna skriva med färg och måla med ord om jag står kvar där jag är och plågas av att inte veta vad som finns utanför.
Redan nu saknar jag ofta ojektiv för min syn att rikta in sig på och beskriva. 
Man blir så instängd och inriktad på sina egna problem.


inget depp, bara funderar lite.
Blir så då man ligger sömnlös ett par nätter. 
Man har ju inte direkt något bättre för sig.
Och vårt hus knakar.
Det sjunger om olydnad då jag försöker smyga ut på äventyr.
Oftast blir det bara ett öppet fönster, en bok och lite musik. Skriver gör jag också ofta.
Det är på natten som orden når en bäst, då inget annat kommer ivägen. 

Men att ligga sömnlös är inget jag gillar trots att texten och så mycket annat blir underbart. 
Är en morgonmänniska. 
Gillar att stiga upp då ingen till synes är vaken än och få se på när en hel stad vaknar.
Då vet man att det finns dom som lyssnar.

Abibabo.
 
 

George Orwell var lite före sin tid. annars var det ju alldeleskorrekt.
24 år tidig bara med sin utopi om vårt underbara samhälle. Den 17 juni röstar regeringen om FRA-lagen.
Lagen innebär att regeringen får tillgång till all kommunikation i Sverige.

Blir ganska förvirrad då jag försöker läsa på om ämnet.
Lättpåverkad som jag är också så byter jag ständigt sida.
Men tycker nu att dte känns som en gasnka otydlig lag som med så svaga regler är ganska onödig.
Varför kliva in på människornas liv när inget hot finns att finna.

Min första tanke var att det nog inte skulle göra så mycket. inget hot, men heller ingen förändring.
Nu känns det som att det egentligen inte spelar någon roll för det är känslan som formar lagen ur min synvinkel.
Vi blir överbevakade. Orden är inte längre fria och då alltså inte yttrandefriheten.

Känner mig gasnka dålig då jag inte läst tidningen på ett tag och inte fått denna information fören idag, endast tre dahgar innan beslutet kommeratt tas. uscha, det är läskigt.
Läste någons tanke om att det hade varit smart av dem att lgga detta under fotbolls-em så att det upprörade förslaget blev neddrängt i fotbollsbilder öl och bakfylla.
känns lite överdrivet men kasnke ändå stämmer. vem vet.

Men nu ska vi inte bli paranoida.
Julia och jag kom fram till att det va telefonsexet i Sverige de var ute efter. inget annat.
så vi kan vara lugna.
Yttrandefriheten dör ut, men den har vi ju ändå aldrig använt.

neheje så kan jag inte avsluta. nu känner jag mig bortskämd. för vi har ju faktiskt äckligt mycket yttrandefrihet i vårt land.
Kommer ihåg hur vi satt på bildkursen och snackade om ryssland för ett tag sen.
Inressant.
Och hemskt.

Men om vi säger så här, som planchen på Hultsfred:

Vill vi bli som sovjet?

Abibabo.

blod är tjockare än vatten

hatar ordspråk, för de stämmer alltid.
hatar speciellt detta ordspråket.
För jag har inget ungt blod att relatera till.

Abibabo.

gach!

vill en massa saker nu.
vill till himalaya, eller nått annat roligt ställe som man inte har en aning om vad det är egentligen.
vill köpa en massa böcker, tjocka böcker om historia och massa sånt som är intressant att läsa men som får en att börja gråta inombords då man ser hur grym mänskligheten är.Jag vill absolut inte sitta här och tråka i skolan och känna själskav, om nu sådant existerar.
Vill förändra.
vill skrika ut rättvisa, inte för att jag troligtvis äger någon, men jag skulle vilja.

Som när vi låg i solen igår.
alltid drömmande.
då jag pratade om läkare utan gränser, röda korset, samhällslektionerna, hur arg jag alltid blir och allt annat.
haha kom igen jag kan inte ens bli läkare.
och hålla på och skrika kan man ju inte göra hela livet.

vill köpa en till bok kom jag på, och måste köpa biljetter till springbreak.
och så måste jag plugga.
hihi underbart mycket att göra just nu.
men man kunde hoppa över de där tråkiga ämnerna.
vill bara läsa samhäll och histora och sånt.

och på naturkunskapen idag fick jag en sådan sjuk lust att läsa resan til river sea igen. eller nej, den där andra boken, hmm.. jag brukar kunna komma ihåg vad böcker heter.
gach, måste nog börja läsa fantasy igen.
eller nej, historia var det ju nyss.
eller, allt på en gång?
kanske livet är av sådan klass.

abibabo.

They call it a scene I call it disaster
Down here the kids grow up faster

hihi jag vill aldrig bli vuxen.


Abibabo.

If we use the same tools to start war and make peace,
what does it tell of intelligence?

lyssnar till frivolvol och domnar bort.
så vi glömmer den här dagen.
så som de andra.

buhu, min ipod ser ut att ta sina sista andetag...
redan.
har jag verkligen behandlat den så illa.
solprinsens syster blundar.
inga ljud finns att höra eller relatera till.

relatera...
började tänka på det här är ingen kärleksdikt nu.


Tillägnar han varje kväll
till att rista dikter i en klipphäll
för att sedan skrika dem i en mikrofon
tills rösten låter gäll
Använder han båda händerna
så att cirkeln blir sluten
och med blodfyllt huvud
och ansträngt hjärta
hamnar på akuten
Använder han dig som referens
när han pratar om hur det känns
att det finns en gräns
för hur ont bara en person får göra
Försöker han fortfarande röra
vid din handled när du går förbi
bara för att kolla så att allt står rätt till
Har han kvar ett fotografi
på sin vägg där du som barn
gör piruetter bland rödmålade höstlov
med en blick in i kameran
som inte hunnit börjat dö
Smilgroparna grävda redan då
Får han dig att le
bara för att han är berusad inte full
Sista frågan
Skulle han säga nej till en hel värld
för din skull

Abibabo.

den där lustiga känslan i kroppen igen.
ni vet. då man känner lugnet infinna sig, men samtidigt sprider sig likt en doft upp som från marken och får en att bara vilja sparka rakt ut.
en sån där känsla som är okontrollbar. som bara får en att göra misstag. göra det mer illa ställt än vad det redan är. endast för att se hur långt det kan gå. ni vet som på film.
komik, nästan.
inget jag nu säger med deppig röst. tvärtom. är nästan lycklig, fast med magont.
om ni förstår.

gick runt i biblioteket idag för att låta tankarna växa för att till slut kunna få vila. blir snart galen av alla tankar som jag inte vet är rätt eller fel. har ju ingen att diskutera det med. 
för ung för att vara allvarlig. för gammal för att kunna vara klar i huvudet.
läste i lite böcker och brydde mig inte så mycket om verkligheten. känner ibland stor sorg för luften runt omkring och ni som andas den. vem var det som drog upp mig från golvet nu igen... där jag satt i min förundran och luktade på sidor och ord...
dikter är alldeles för lätta för lungorna att andas in. de borde ha varningstext. man fastnar så lätt.

målade med färg med. och bet sönder läpparna något otroligt i all koncentration. återfuktade en öken som jag ständigt torkade ut igen med tröjarmen.
en hel skog på linneduken.
någon som vill följa med in.
okey, vi säger såhär.
varenda gren, skugga till gren, antydan...
är en tanke som desperat söker dig upp mot skyn.

de berömde mig oehört där jag stod bredvid mitt kladd med penslen i en vitmålad hand. hade velat vinka med den för att få dem att sluta.
fred, snälla jag har intet gjort för att ni ska tala.
ibland är nog konsten överskattad.
kanske av dem som inte vet vad de talar om.
ska bara inlägga kort här med att du som lyckats läsa allt det här: du gör mig lycklig.

väntar på att friheten ska försvinna nu.
varför säger jag så.
ibland börjar man nästan tvivla.
men behöver bara mer tid.
det är jag säker på.
även jag ska nog kunn skaffa mig lite jävla balans någon gång mellan mitt liv och konsten.

ni får ursäkta all text.
men detta är vad min själ väntat på.

Abibabo

Ur hatet växer viljan att förändra.
Min själ skrattar sig nu lycklig.
För jag har nu förverklat en dröm jag haft i minst ett år.
Det tog typ två minuter.
Men mina fingrar skakar och jag ler nästan ondskefullt.
Hur kan en sådan liten sak skapa en så stor känsla?

Solprinsens syster har kommit hem igen.

Abibabo.