Magiskt, men tragiskt.
"Vi får resa någon gång" sa du och log.
"Vill du det" frågade jag. "Jag menar, du gillar det här så mycket."
fåglarna kvittrade i parken där vi satt och ljuset från solen letade sig in mellan trädens nakna grenar där snön låg tung och blöt.
I drömmarna var den fortfarande lätt och vit.
Han sparkade lite med foten i den smutsiga snön. Det är när jag ser sådan där snö som jag vill bli miljöaktivist, tänker jag. Men det blir aldrig av tänker jag i nästa andetag och väntar på ord.
"Ja, det tror jag, säger han fundersamt. Jag kan ju inte stanna här hela livet. Tiden har sin gång och jag är ingen gud och kan inte direkt stanna upp allt."
han såg på mig och jag log till svars.
"Jag gillar då du pratar sådär."
"Hur då?"
Jag målar i snön tills mina fingrar blir röda och värker av kyla. Jag ler.
"Sådär, som en människa alltid borde prata."
miljöbeskrivningarna är inge vidare. men den ligger på skissbordet. Jag skriker av lycka över att ha skapat ord.
Abibabo.
