Så därför kan vi flyga.
The library of unborrowed books.
Home
På min heliga ö i form av en köksoffa.
Börjar bo in mig rejält nu i köket. Köksoffan är min helgia ö och här sitter jag och gör det mesta nu för tiden. Det är glass, kaffe, vin, mackor och ett ständigt studerande av gatan utanför och himlen och trädtopparna. Jag väntar på något men vet inte riktigt vad. Så jag väntar väl också på vetskapen om vad det är jag väntar på antar jag.
Så länge sysselsätter jag mig (förutom studerandet av världen utanför mitt fönster) med bland annat serien Bukowskis som handlar om Bukowskis auktionsverk i Stockholm. Speciellt roligt är det då jag var och tittade på visningen av Bukowskis Contemporary auktion. Med stora ögon stod jag först utanför och tittade in genom fönstret. När en dam ställde sig bredvid mig och tittade in genom samma fönster frågade jag på småländskt vis om man som "vanlig" människa fick gå in. Men hon log snällt till svar och nickade så vips så gick jag runt och tittade på konst jag bara kunnat drömma om att få köpa.
Så de två avsnitten som visades från Contemporary auktionen är nu sedda och framför mig har jag iallfall 5 avsnitt till fast från den klassiska auktionen och vintage bla som jag ska se på tv8play.
Låt det vila och använd stora penslar.
Personen i fråga har ungefär samma inverkan på mig som hon har haft de senaste tio åren vilket är mysigt. Nu var det länge sen jag satte fötterna i hennes kaotiska ateljé och några minuter senare går jag med bestämda steg därifrån och plockar fram en mening i huvudet som sas vid kulturmagasinet. En stor suck och sen ett konstaterande jag borde minnas oftare. "För guds skull använd STORA penslar!"
Kongen av Bastøy
Två filmer har redan visats men idag, när tredje filmen visades, kunde jag äntligen dra mig ner till Nybros biosal för att se en filmstudiofilm. Denna söndagen visades den norska filmen Kongen av Bastøy som är baserad på verkliga händelser och utspelar sig 1915 på uppfostringsanstalten på ön Bastøy. En flod på vadera kind och en fyra i betyg blev det och nu tänker jag minsann lägga mig i sängen och gräva ner mig i boken Ondskan som känns som den svenska versionen av den här filmen. En av mina favoritböcker för övrigt då jag alltid blir lika tagen av berättelser där orättvisan till vilket pris som helst blir nedslagen.
Melker-insperation och insperationsbomber
Bestämmer mig för en fin dag som denna att tänka tillbaka på massa mysminnen från hösten. Här är ett av dem då vi besökte Emmy på hennes skola i Väddö. Det var mys vid vattnet med rökt fisk som mellanmål. Studerande och undrande över skolan och alla de där fantastiska sakerna jag aldrig skulle kunna lyckas med att ens komma på att jag ville göra. Och så var det stugmys med tacos. loppisrunda och massa prat. Finfint. Nu såhär i lite pressade och stressade tider (inbillar jag mig) påminner jag mig dessutom med den fina rubriken hon hade på ett av sina blogginlägg för ett tag sen och låter det bli mina ledord. Så det så!
Farbror Melker, vet du vad? Om du inte kan skriva så jag förstår det, då kan du lika gärna sluta upp med det.
"Jag grät för att moralisk konst gör mig livstrött och fascistisk konst gör mig livrädd och kanske är det så att en modig film alltid är farlig i fel händer."
Banksys bild är väl här för att dokumentera lite tankar kring konst som liksom legat och gnagt i mig senaste tiden men som nu helt plötsligt inte känns som något problem.
Kanske för att jag helt enkelt bara låter mig själv få tycka att mycket av den konst jag ser är tråkig.
Eller onödig, irriterande, sårande eller oroväckande.
Men mest tråkig.
Citatet kommer från Jonas Hassen Khemiris text/recension om Ruben Östlunds nya film Play som jag väldigt gärna vill se.
Ja, hade väl inte så mycket mer att säga. Ibland vill man bara säga till internet att man lever, idag är en sådan dag.
Abibabo.
vilken tonart är det?
Det var vernissage av invigningsutställningen på nya Galleri Svalan i Borgholm i lördags där jag ställer ut bla. Så jag och anna var där plus massa andra och tittade konst och minglade i stort sett hela dagen. Grymt mysigt och de kändes ungefär som den sista sommardagen, fast lite kyligare.
Det kom massor med folk och fram tills solen gick ner satt vi i Borgholms bio och lyssnade till bluse och åt kex med ost.
Känns som jag kan ta hösten nu. Nästa helg är det skördefest. Mysmysmysmysmys!
Abibabo.
But if you leave I just don't think I could take it.
Det händer mycket nu och hösten fylls av saker jag aldrig någonsin trott att jag skulle få göra. Det blir mycket golvsittande och kli i huvudet med frågan cirkulerande där inne om hur allt det här egentligen går till.
Men om jag nu inte somnat till och drömmer fasligt mycket så väntar en ateljé på mig i Pukebergs ateljéhus inom en snar framtid och jag jobbar nu mera också då och då på Kalmar Konstmuseum.
Det händer mycket just nu som sagt och mer kanske händer...
Det var iallfall efter ett samtal från Kalmar Konstmuseum som jag fick en plats i en bil som skulle bege sig till Wanås och dess park och konsthall. Jag som aldrig kommer ihåg namn och allt vad det tillhör hade först ingen aning om vad jag hade tackat ja till men såg sedan att det var just den konsthallen där bla. Yoko Ono ställer ut just nu och dit Konstskolan I åkte till ( När jag gick Konstskolan II) då jag inte kunde följa med.
Myspysdag med konst som för en gång skull inte tyngde ner mig och som nu skapat massor med funderingar.
Nedan är verk av Yoko Ono och Charlotte Gyllenhammar som jag gillade mycket.
Abibabo.
Konstdeckarna
Har gosat ner mig i soffan den närmsta timmen och dykt ner i konstvärlden genom Svt:s serie Konstdeckarna som går på Tv:n just nu. Först ett program om konstförfalskaren Han van Megeernen som ser ut att vara insperationen till boken Kunzelmann & kunzelmann som jag påbörjade för ett tag sen men som aldrig blev avslutat på grund av de dåliga mellanberättelserna i nutid om konstförfalskarens äldste son. (Usch så dåligt nästan så jag blir arg en gång till.) det var riktigt intressant iallfall och sen var jag fast och ville se mer. 
Han Van Megeerner Kopplerskan
Så det blev ett till avsnitt. det handlade om ett verk av konstnären Winslow Homer som blev upphittat av en irländsk man på 80-talet precis utanför en soptipp. Efter att ha gett verket till sin dotter och lagt akvarellen på vinden i nästan 20 år tog dom den till den engelska antikrundan där det då uppkom att det var ett verk av historisk och ekonimisk betydelse.
Ska inte berätta slutet på historien då det är bättre om ni ser det själva men en stor rättstvist är fortfarande nu två år senare inte löst angånde äganderätten till verket.
Winslow Homer Tre barn under palm
Grymt spännande tycker mina konstnärsnerver och så får man även ännu en bekräftelse på hur sjuk konstvärlden är vilket första avsnittet i denna serien också visar. Se det!
Ser fram emot att börja studera konstvetenskap vilket jag fick redan på förra veckan att jag kommit in på.
Just nu är det mycket jobb och glas och trots att facinationen av glas är stor så är det inte i närheten av den kick jag får av måleriet. Kände inte till Winslow Homer innan ( Känner sällan till någon av alla de konstnärer jag borde känna till) men ska helt klart titta närmre på det. Av det lilla jag sett är verket under här nog favoriten. 
Winslow Homer Sommarnatt
Nu blir det till att kanske återigen försöka att inte bli arg och ta upp Kunzelmann boken igen, öppna altandörren, släppa in lite nattlust och sedan somna.
Barn med hjärtan av guld på havets botten.
Det blev filmen Kronjuvelerna som rullade på duken ikväll. Och ja, jag tycker fortfarande om svensk film.Har nu i efterhand läst att filmen ska klassas som "ett intressant misslyckande" vilket jag verkligen inte håller med om! Det var hur som helst en underbar film som nu liksom gror i magen som en fin känsla. Och jag måste helt klart se mer film.
Mer regniga dagar, mer drömmar och fler nycklar hur klyschigt det än är. det vill jag ha.
Abibabo.
vid en temperatur på 1400 grader celsius.
Vi har konstaterat att jag lite mer ser ut som en "kosta bodare" men men... Jag jobbar hur som helst nu över sommaren på Orrefors glasbruk som Guide. När jag fick hem alla texter om glas, konstnärer och historia fick jag blandade känslor men med känslorna panik och förtjusning på de första platserna. Men jag började läsa på och efter att ha åkt fram och tillbaka till Orrefors nu de senaste två veckorna börjar lugnet infinna sig åtminstonde lite och framförallt så har ordet förtjusning åkt upp på en stark förstaplats bland känslorna.
Speciellt när jag nu börjar förstå att det finns tid. Tid till att måla, tid till sommarpratarna i P1, tid till filosofiska diskussioner med Linus där han förgäves försöker få mig att tänka ett steg längre vad det gäller människans existens. Jag mår bra nu.
Abibabo.
Fotograf: Jonas Lidström.
to many days to get lost.
Nu lyssar jag på D-sides om och om igen och målar ändå. Låter nattluften krypa sig igenom hans hus så att lakanen till slut kanske inte bara andas hud utan också nattfjärilar.
Men jag ska inte mala på om känslor som springer och gömmer sig under sängar eller golv om nätterna. På dagarna graverar jag körsbärsblom, försöker laga mat, cyklar och fastnar i dålighetstv.
Imorgon blir det massa konsttittande på Galleri Monica Strandberg bla. Och livet flyter för det mesta på ganska förträffligt. Utan tanken klarar jag mig alldeles utmärkt.
Abibabo.
En konstutställning.
Gör en emmy lite och måste visa upp dessa fina foton som ewelina tog under vernissagen av vår utställning Namn, Ålder, Kön på Kalmar konstmuseum den 26 mars. En riktigt fin dag med mycket folk och jag var så nervös och pirrig så att jag nog inte kunde stå still än i mer än 3 sekunder åt gången för att sedan springa vidare i den stora cementklumpen.
Abibabo.
För visst fan är jag mittemellan, lagom, och alldeles normal
"Ja men så brinn då eldsjäl, brinn i din egen död.
Ja brinn visionär, i martyrisk misär, dina sånger behövs inte här.
Brinn då eldsjäl, brinn i din självvalda, självgoda nöd.
Brinn levnadskonstnär, förakta och svär,
men jag trivs ändå med den jag är." - Eldsjäl, Loke
Det pratas bajs, kukar, och gräsmattor som ska byta plats. det är pappglasögon, hål i väggar och en fasligt massa bröst, feminism och konsumtionsprotester. och inte en pensel så långt ögat kan nå, om det nu inte gömmer sig i någons anus. För det hade ju varit en intressant tanke.
Jag har egentligen ingenting emot konceptkonst, Vi kan dela på den knepiga konstvärld som finns, jag tar det inte så hårt och känner att det nog finns plats för mig med. För det finns det i den galna världen.
Men jag har svårt för att prata om bajs hela dagarna och formulera ut analyser som vilken treårig som helst hade kunnat göra för att sen inte få något utrymme för att prata om måleri.
Eller för att rätta mig själv, prata om måleri som allt annat än en intressant konstform.
man kan bli förbannad för mindre och jag sätter mig pladask i mina färger och fortsätter jobba så gott jag kan med tankar som inte får bli hörda.
Det blir Eldsjäl med Loke och jag tänker fortsätta måla. Så sluta sucka (mest för att det är ganska nonschalant och otrevligt och något som jag inte tycker tillhör ett vuxet beteende) för om det så ska serveras mellanmål på min begravning så tänker jag fortsätta måla och om jag så ska göra kungaporträtt eller hötorgskonst som gör mig till en urfattig människa med bara drömmarna kvar så kommer jag älska livet precis lika mycket som ni.
Så prata ni bajs om ni vill och låt mig vara så ska ni se att den här världen räcker till för oss båda.
Abibabio.
Where do they go?
Fascinerad.
Och fylld av beundran.
Hamnade framför filmen om Temple Grandins liv efter en underbar dag av auktioner och fint sällskap. Dagen har dock varit lugn och jag har lite gömt sakerna jag behöver göra under närmsta bästa turkiska matta eller i det fulaste keramikkruset på loppisen. Jag antar att jag är fullt upptagen medf att psykiskt göra det enormt stort så det sedan blir en omöjlighet att ta sig an det...
Men efter att ha fallit i matkoma i sängen, sovit och drömt konstiga drömmar men sedan gått ner och satt mig i soffan började denna underbara filmen.
Från att gå från ämnet psykologi under mitten av 1900-talet som jag är väldigt intresserad av gick det in på hennes forskning kring nötkreatur och deras sista andetag i livet innan slakt. Många av mina vänner är vegetarianer samt veganer och det intresserar mig. Dock har jag aldrig till fullo förståt ståndpunkterna i ideologin och sättet att utföra dem på. Jag har inte läst på mycket om Grandin men gillar det fösta jag ser av henne.
Nu är jag fruktansvärt inspererad och får åter ett litet hopp om det där uttjatade jag ska rädda världen. Men jag gillar att vara naiv... ibland.
Nu blir det till att skissa vidare på ideer som fortfarande är hemlighetsfulla och jag känner mig förfärligt viktig och vuxen.
Hej och hopp nu ska jag bli som Grandin fast i annan tappning och djurens rätt överlåter jag till henne och alla andra som kan detta bättre än jag.
Men insperationen tar jag med mig.
Abibabo.
Ty tid är liv. Och livet bor i hjärtat.
- Momo eller kampen om tiden, Michael Ende
Läser några kapitel ur Momo eller kampen om tiden och blir kasnke inte lugnare egentligen men har mer överseende med mig själv för en kort stund. Som om att mina handligar och tankar helt plötsligt inte river lika mycket i mig trots att de är där och morrar. Jag går mellan ateljén och annas rum. Dricker kaffe och sitter i bil och lyssnar på dödmusik.
Folk försöker utveckla mig. När de stiger in i atljén drar de en lång suck övar att ännu en människa tror att måleri är konst och dessutom är intressant konst. Jag blir lätt galen då. Försvarar mig gång på gång men sitter till slut och lyssnar på dödmusik igen i väntan på att jag ska sluta upp med att tjura över att folk dödar min kreativitet med sina ord om utveckling och intressant konst.
Jobba utanför ramarna hit och dit. Känner mig som en sur gammal gubbe. (Ja en gubbe för idag har jag gubbkeps på mig och skulle helst vilja ha en käpp eller åtminstonde en pipa att slänga på dom.)
Men det kommer samtal ibland. Roliga och bra samtal som gör att iallfall vissa toner låter rätt hyffsade. Då blir gubben i mig glad och belåten igen.
Och sen finns det människor som låter mig sova hos dem. Som frågar varndra om de ska "väcka den lille" och då blir jag också lite glad och ler med slutna ögon.
abibabo.
Småningom fick jag veta att brorsbarnet hette rådd-djuret och att dess föräldrar hade kommit bort i en storstädning
Sätter mig vid ett bord i matsalen där solen bländar mig. Jag ser varken vilka som går ut eller in och inte heller vilka som tar mussli och vilka som tar flingor.
Jag sitter i solen och tar beslut jag inte vet om jag kommer ångra men som känns bra nu.
Om dagarna försöker jag måla. Om kvällarna läser jag mumin och det är väl där mina tankar befinner sig just nu för att få lite själsro. 
Just nu läser jag muminpappans memoarer och ler stort.
Den jag känner mig mest igen mig i är muminpappan tror jag med sin hödaktiga självkänsla och tro. Men nu har jag seglat på haven med sällskap som få. Nu vill jag hem och plantera äppelträd och plcoka snäckor som mumin själv skulle sagt.
Desperate romantics
Lyssnar på Beethoven, trycker ut mer och mer färg ur mina färgtuber och blandar och låter färgerna vandra som aldrig förr på dukarna. Bredvid min säng och halvägs upp för sängbordet ligger konstböcker och filosofiböcker som liksom bildar ett ostabilt torn av kunskap som jag ibland får för mig att försöka få in i mitt naiva huvud. Som grädde på moset går nu desperate romantics på tv som jag totalt svalt och bara älskar.
Känns härligt att vara tillbaka i skogsby igen och måla. Känns bra att ha vaknat till lite och faktiskt förstå vad det är man håller på med. Eller iallfall ha en bild av det man tror att man vet att man håller på med. 
Ofelia av John Everett Millais.
Abibabo.
