Ty tid är liv. Och livet bor i hjärtat.
- Momo eller kampen om tiden, Michael Ende
Läser några kapitel ur Momo eller kampen om tiden och blir kasnke inte lugnare egentligen men har mer överseende med mig själv för en kort stund. Som om att mina handligar och tankar helt plötsligt inte river lika mycket i mig trots att de är där och morrar. Jag går mellan ateljén och annas rum. Dricker kaffe och sitter i bil och lyssnar på dödmusik.
Folk försöker utveckla mig. När de stiger in i atljén drar de en lång suck övar att ännu en människa tror att måleri är konst och dessutom är intressant konst. Jag blir lätt galen då. Försvarar mig gång på gång men sitter till slut och lyssnar på dödmusik igen i väntan på att jag ska sluta upp med att tjura över att folk dödar min kreativitet med sina ord om utveckling och intressant konst.
Jobba utanför ramarna hit och dit. Känner mig som en sur gammal gubbe. (Ja en gubbe för idag har jag gubbkeps på mig och skulle helst vilja ha en käpp eller åtminstonde en pipa att slänga på dom.)
Men det kommer samtal ibland. Roliga och bra samtal som gör att iallfall vissa toner låter rätt hyffsade. Då blir gubben i mig glad och belåten igen.
Och sen finns det människor som låter mig sova hos dem. Som frågar varndra om de ska "väcka den lille" och då blir jag också lite glad och ler med slutna ögon.
abibabo.
Säger som min pappa alltid sagt "De är bara avundsjuka!" ;) För det du gör är inte bara måleri. Det är både intressant konst och unikt och skitbra för det är du! (din tavla från i lördags är inpräntad i mitt huvud). Och jag och många andra älskar det! Kanske inom måleriets ramar, men är det inte egentligen mer utmanande att faktiskt ha ramar och ändå göra saker som är fantastiska som snuddar utanför dem och berör... Så tänker jag, men jag är ju också ett av dina fan :)
naw vad snäll du är och gud vad peppen värmer! Du har ju alldeles rätt och ändå sitter man och grubblar. Det går upp och ner och upp och ner och jag tror tillslut att jag inte riktigt vet hur jag ska lyckas ta in all information som strömmar mot mig. Och ändå tycker folk jag är långsam och efter liksom. knasigt knasigt... Men vem vet, kanske man inte vore konstnär utan det där eviga grubblandet!
Och du keep going på dig också du vet att jag är ett fan av dig! Och du hörde ju vad en viss person sa på vernissagen i lördags! TA ÅT DIG!!! Han har sagt det fler gånger och har alldeles rätt!
Mysigt med lite konstprat, får vi ta mer av snart!
