trasiga skor

en andpust.
som i tapparandanavförvåning.
"wow, blunda Pauline, blunda.."
Jag står mitt i mitt kaotiska rum och försöker reda ut vad som ska höja mysfaktorn i mitt nya rum på öland ännu mer när han lyckligt ger mig dessa ord.
Jag blundar.
och skrattar.
"Visst är det härligt?"
Jag låter ögonens mörker täcka över mina onda delar av kroppen och mitt huvuds alla måsten.
"Underbart.." svarar jag med ett leende på läpparna.


det där med att blunda,
är något jag måste lära mig.

abibabo.

I början flyger allt fram som vanligt. man springer och ögonen går fram och tillbaka likt kulan i en spelatomat.
Fram och tillbaka.
Tillbaka och fram.
Efter ett tag inser jag att den stilla natur som faktiskt finns framför mig, inte börjar springa
när jag gör det.
som andra människor anpassar sig inte naturen till min sinnesstämning och mina behov.
Den bara finns där
tyst
och oansvarig
För visst har den all rätt att väcka ångesten i mig som den nu på ett sådant vackert och dramatiskt sätt gör.
väggarnas bräder liknar mer en hel skog än en vägg.
Och jag ligger sömnlös.
För vad finns att göra.
Naturen är stilla.
och jag bara finns
här.
ingenting.
ingenting kan jag göra åt naturens gång.
det glädjer mig.
Men känslan är jobbig.
Då naturen tar över. Och för en gång skull får ta till orda
och styra en människa.

Abibabo.

Natten knackar på och jag lämnar artig som jag är dörren på vid gavel för att den ska kunna stiga in i mitt rum och ta allt de ljus som den kräver för att få kalla sig natten.
Vi samtalar en del.
Jag sitter på sängkanten iklädd sovlinne och fingrar nervöst med det mjuka radiga tyget som samlats i mitt knä då jag frågar natten ifall det inte finns några stjärnor som kan lysa upp min vakenhet denna natt.
"Det är tråkigt att vara ensam" påpekar jag med svag stämma.
Jag kan nämligen känna det i mitt blod. Dess mörker har aldrig varit endast ett brist på ljus, det är så mycket mer. 
Natten som bestämt sig för att inte slå sig ner, svarar inte på min fråga och ser ner på de teckningar som ligger utspridda på trägolvet.
Den sistgjorda teckningen ligger livlös vid mina bara fötter.
Den mörka blyertsen berättar om ett träds tjocka och till synes oförstörliga stam.
Inte ens vinden tycks få tag i det då inga löv finns att finna på teckningen.
"Jag målar..."
fyller jag i som svar på dess fråga
och tystnaden.
"Jag brukar göra sånt då jag inte kan sova."
Jag känner hur mörkret blir mer kompakt och nu får mina ögon svårt att se de avtryck som himlens sista ljus lämnar på mitt golv genom fönstret.
Jag blir rädd och fingrar än mer desperat med tyget i min famn. Mörket kryper längs min hud.
"Du förstår..." Börjar jag och min så tunna röst tycks darra.
" Tider förändras, tiden går. Och rummen kommer aldrig behålla samma form som då du besökte dem för första gången."
Långt borta, så nära att jag känner dess kvava och varma andetag mot min spända hy. Mörkret lyssnar till mina ord men tycks inte ha tålamod för de förklaringar jag försöker ge.
"Jag har fortfarande ljus, trots dess oäkthet använder jag det för att kunna fylla min tid om natten med teckningar. Så att jag inte blir galen.
Jag reser mig upp för att samla mod, vill förklara, men istället faller jag ihop då mina ben skakar och mörkret förvirrar mig. I desperation tar jag emot mig med händerna. Dunsen ekar i oändligheten, i nattens rum och tid.
Jag försöker få kontollerad andning då jag reser mig upp igen och känner lukten av utsmetad blyerts och den mjöliga känslan av pennans bly på mina fingrar. teckningen vid mina fötter är förstörd. 
Natten skrattar tyst åt min klumpighet men avstår från att fylla mig med fler hot. Dess skratt tycks innehålla allt vad en människa kan göra, men inte alltid gör.
Förvåning och på något sätt medlidande.
Mörkret tycktes fylla mig. Om det var nattens eller mitt eget kunde jag inte avgöra. Men faktumet som gav mig en örfil där jag ostadigt stod i mörkret med rädslan som hud fick mina ögon att ge ifrån sig det allra finaste vatten i form av tårar fyllda med sorg.
Natten tyckte synd om mig och skrattade åt min patetiska rädsla.
Den rädsla som nu tycktes vara min enda kropp.
"Du har aldrig varit människa"
Min röst skakade av ursinne och sorg. Skrattet dog ut och tystnad tilltog i styrka.
Tystnaden fyllde oss båda med frågar. Skillnaden var bara att du hade svaren, men aldrig berättade.
 
Dörren stod fortfarande på vid gavel och du smög ut lika tyst som du kommit.
Ljuset från fönstret avtecknar sig åter skarpt på mitt golv där jag nu skådar ett hav av fint skissade teckningar, förutom en.
Teckningen i min hand är utsmetad och tycks ha fått löv som noggrant täcker grenarnas desperata utsträckta armar.
Mycket vind finns nu att fånga.
Jag låter min kropp försiktigt återta sig plats på sängen igen med teckningen i min hand. 

Dörren är på vid gavel där natten nyss lämnade mig åt min ensamhet och morgonens genomträngande sanningar.
Jag väntar åter på dess ankomst i hopp om att en dag inte vara rädd och lyckas få svar.

Abibabo.

"om man står helt stilla, blixtstilla, hela tiden då dör man!
Men om man snurrar och har tillräcklig hastighet då märker man inte att man är död"
- Hedvig Österberg

Det är lustigt.
Hur ens kropp ändrar form hela tiden och anpassar sig efter hjärnans signaler
om ond bråd död.
Och det är väldigt lustigt
hur andra kroppar
inte
formar sig efter min kropp
och min
hjärnsubstans

utan istället låter sig bli stel
så att hud blir till mjuk sten
och inte alls är mänsklig hud längre.
liskom ett orealistiskt hjältedåd
med konsekvenserna därtill.

min kropp formar sig efter stenmuren.
den känns varm och bultar mot min skakande hud.
och jag tänker
om man snurrar och har tillräcklig hastighet då märker man inte att man är död.

Abibabo.

Anteckningar från den 18 november

Är det för sent för en ungdomsrevolt. känns så. ändå finns dem kvar.
vem ska visa vem respekt. ansvaret har lagts på den yngre generationen, det är vi som ska fixa det här nu. Det är vårt ansvar att jorden inte går under. Ändå har vi inget att säga till om. inte ännu. inte fören det är för sent.
Vi ska ta ansvar utan ett ord. Våra munnar förblir stängda.
Ungdomsrevolten upphör aldrig. vi tillåts inte leva och fortsätter därför i samma spår av otacksamhet till våra uppfostrare.
Kanske känns det bara fel att bli upplärd av något som inte lever som hon lär?

Hur ska vi kunna ta era ord på allvar då vi vet att korruption och falskhet vilar tryggt på nästa sida.

hur ska vi uppfostra våra barn.
hur ska vi förklara för dem att vår uppfostran bygger på hot och skräckfyllda historien om en mörk värld.
hur ska vi svara då de frågar om varför solen inte lyser längre.

Välkommen till generationen som fick i uppdrag att rädda framtiden, inte leva ut sina liv och visa respekt till dem som förstört den.

Abibabo.

Det var länge sen du höll om mig på det viset och jag skriker rakt ut. du tror jag skadas, men i sjävla verket ler jag.

Om en själ finns,
så växer den.
den växer liksom våra kroppar och jag tror min har växt ifatt mig.
eller kanske är det din som växt ifatt dig?

När luften blivit lugn och kylig igen tycker jag mig höra musik.
Jag håller krampaktigt om din kropp och ber om förlåtelse.
Du godtar den inte.
Du säger att förlåtelser är inget man ger bort hur som helst.
Det är en gåva och varför ska man ge gåvor till dem som icke är i behov av dem?
Jag vet att du har rätt, men blundar.
Sedan låter jag överskottet av själ försvinna genom mina stängda ögon och du tar så väl hand om mig.
Trots att din panna är varm av feber.
Du tar hand om mig och nu gråter jag mest för gråtandets skull. lite för att känna efter hur det var att leva i något annat.
Jag slås av tanken att det är skönt att vara vid liv.

"Jag vill bränna ner stockholm" säger jag mellan hulkningarna.
"förstår det" säger han och låter händerna vandra längs min skakande ryggrad.
"förstår det."

Abibabo.

"förlåter du mig"
"för vad"
"för min existens och dess radikala uppbrott och fall"
tystnad.
och rasslande andetag.
"du suckar"
"ja vad vill du att jag ska svara"
Snön faller, kråkornas sång har tystnat, kvar finns en kyla som skär sönder mig brutalt och färgar resterande människor rosenröda. Som ett tecken på normalitet och tillfrisknad.
"ta mig tillbaka, omfamna mig brutalt, greppa min hud som om du aldrig sett hud innan. Säg mig att allt i mitt synfält är en lögn och att endast du kan förändra det, få mig tillbaka. ta mig tillbaka"
tystnad.
igen.
nu regnar det. det smattrar mot glas och det känns välkommet. som en trygghet. ett fokus bland många men som är tillräckligt genomträngade för att min kropp ska förstå och stilla lyssna till.
" ta det lungt för helvete"
glasrutan höll, kylan kom in ändå.

Jag vet inte riktigt om ni förstår det. Men allt på denna blogg är en dröm som går mellan sanning och lögn. här får det som är vackert vara. det är min enda begäran.

Apocalyptica som alltid då jag vill tänka på något annat.
stirrar, darrar, vill dra.
bort från staden som tycks gå sönder när som helst. Vem har någonsin låtit oktobermörkret tränga in under blek hy med en mun som format orden "du är väntad".
Inte jag.
Jag har aldrig väntat, bara haft ånger och försökt täcka min kropp och förhindra det mörker som sakta sjunker in och förgiftar mitt sinne.
Nu saknar jag dig och låter ständigt varmt vatten rinna längs min ryggrad i hopp om att den ska sluta knäcka och bli sig själv igen.

Abibabo.

vill också vara sådär lycklig.
och så kommer han och ljuger mig rakt upp i ansiktet om att det är en falsk avbild, att så inte är fallet.
egentligen vet jag ju mycket väl hur det ligger till, men har inget annat att skriva om för tillfället.
och det rör mig djupt att se på bilden och att få börja drömma känns overkligt i min tillvaro just nu.

abibabo.

 

Ett kolikbarns bekännelser

jag svälter
jag skriker
jag ber

och jag fullkommligt älskar det, på samma gång. Jag vet att jag kommer att försköna dessa minnen senare, ta väl hand om dem.
taket visar dock sitt rätta jag igen och väggarna skriker efter mitt huvud.
det handlar bara om känslor det är allt.

försöker minnas min morgon och lyckas.
tror nästan jag ska ta och springa ett varv runt huset och skrika:


Abibabo

vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn.

tycker inte om mänskligheten just nu.
känns som att begreppet ge och ta är utslitet och har glömts bort.
vågar knappt säga något för att jag säkerligen inte är mycket bättre själv.
men det skaver så.
förlåt.
för alla de gånger jag glömt att ge.

ilskan har sedan längre runnit av mig och det är en tung kropp som landar på sängen.
söker kontakt med åtminstone lakanen.
men det är bara du som når mig.
försöker minnas vad alla sagt till mig.
men det är som med vecken på lakanen, som jag tydligen blivit besatt i.
de är ganska ljust framtill, men mörkt där bakom. om jag inte ser hela lakanet, hur kan jag då veta hela sanningen.
det kanske bara är som folk säger.

abibabo.

Det regnar.
Älskar det smattrande ljudet mot fönsterrutorna.
Mor säger att även jag kommer till himlen en dag.
Funderar på ordens tyngd och somnar.
Under trötta ögonlock ser jag smärtans läppar röra sig.

Jag vanar av smattrande regndroppar mot min hud.
Glas håller inte för evigt och kan hända att jag kastat en sten i sömnen.
Låter händerna sträcka sigg upp mot himmlen och fånga dess gråt.
Säg att du älskar mig hör jag dem säga.

drömde inatt igen.
och på engelskalektionen hade jag svårt att hänga med. Satt istället och skapade en kortfilm av drömmen jag drömt.
Varför kan inte jag också kunna hantera rörlig bild.
Vill också kunna uttrycka mig på detta underbara sätt.

Cobra Charlie sjunger om att han bygger en egen värld i garaget, men som är väldigt lik den här.
Ibland undrar jag om inte mina drömmar gör detsamma.
Men jag gillar dom trots att jag vaknar kallsvettig nästan varje natt.
Det känns ärligt.
Som att sanningen kommer fram först då.

Abibabo.

Upp till kamp
Upp till kamp och se vad som händer
Kan du kasta glasflaskor.
Eller kan du med fingertoppar
skaka
rör vid ord
falla
Mina lakan är vita skinande lyser upp mitt rum och gör det till en himmel
poesifilosofi
filosofipoesi
En colaflaska träffar ditt huvud skaka
En jordbävning bryter ut i ditt inre och du slåss för en kamp
du kastar glasflaskor i skyn
och ser hur de sakta landar nakna på ökensanden

Jag är inte ung nog att veta allt.
Jag skriver ändå.


Överskrift: James M. Barrie
Skrivet till: Upp till kamp! Soundtrack