trasiga skor

Natten knackar på och jag lämnar artig som jag är dörren på vid gavel för att den ska kunna stiga in i mitt rum och ta allt de ljus som den kräver för att få kalla sig natten.
Vi samtalar en del.
Jag sitter på sängkanten iklädd sovlinne och fingrar nervöst med det mjuka radiga tyget som samlats i mitt knä då jag frågar natten ifall det inte finns några stjärnor som kan lysa upp min vakenhet denna natt.
"Det är tråkigt att vara ensam" påpekar jag med svag stämma.
Jag kan nämligen känna det i mitt blod. Dess mörker har aldrig varit endast ett brist på ljus, det är så mycket mer. 
Natten som bestämt sig för att inte slå sig ner, svarar inte på min fråga och ser ner på de teckningar som ligger utspridda på trägolvet.
Den sistgjorda teckningen ligger livlös vid mina bara fötter.
Den mörka blyertsen berättar om ett träds tjocka och till synes oförstörliga stam.
Inte ens vinden tycks få tag i det då inga löv finns att finna på teckningen.
"Jag målar..."
fyller jag i som svar på dess fråga
och tystnaden.
"Jag brukar göra sånt då jag inte kan sova."
Jag känner hur mörkret blir mer kompakt och nu får mina ögon svårt att se de avtryck som himlens sista ljus lämnar på mitt golv genom fönstret.
Jag blir rädd och fingrar än mer desperat med tyget i min famn. Mörket kryper längs min hud.
"Du förstår..." Börjar jag och min så tunna röst tycks darra.
" Tider förändras, tiden går. Och rummen kommer aldrig behålla samma form som då du besökte dem för första gången."
Långt borta, så nära att jag känner dess kvava och varma andetag mot min spända hy. Mörkret lyssnar till mina ord men tycks inte ha tålamod för de förklaringar jag försöker ge.
"Jag har fortfarande ljus, trots dess oäkthet använder jag det för att kunna fylla min tid om natten med teckningar. Så att jag inte blir galen.
Jag reser mig upp för att samla mod, vill förklara, men istället faller jag ihop då mina ben skakar och mörkret förvirrar mig. I desperation tar jag emot mig med händerna. Dunsen ekar i oändligheten, i nattens rum och tid.
Jag försöker få kontollerad andning då jag reser mig upp igen och känner lukten av utsmetad blyerts och den mjöliga känslan av pennans bly på mina fingrar. teckningen vid mina fötter är förstörd. 
Natten skrattar tyst åt min klumpighet men avstår från att fylla mig med fler hot. Dess skratt tycks innehålla allt vad en människa kan göra, men inte alltid gör.
Förvåning och på något sätt medlidande.
Mörkret tycktes fylla mig. Om det var nattens eller mitt eget kunde jag inte avgöra. Men faktumet som gav mig en örfil där jag ostadigt stod i mörkret med rädslan som hud fick mina ögon att ge ifrån sig det allra finaste vatten i form av tårar fyllda med sorg.
Natten tyckte synd om mig och skrattade åt min patetiska rädsla.
Den rädsla som nu tycktes vara min enda kropp.
"Du har aldrig varit människa"
Min röst skakade av ursinne och sorg. Skrattet dog ut och tystnad tilltog i styrka.
Tystnaden fyllde oss båda med frågar. Skillnaden var bara att du hade svaren, men aldrig berättade.
 
Dörren stod fortfarande på vid gavel och du smög ut lika tyst som du kommit.
Ljuset från fönstret avtecknar sig åter skarpt på mitt golv där jag nu skådar ett hav av fint skissade teckningar, förutom en.
Teckningen i min hand är utsmetad och tycks ha fått löv som noggrant täcker grenarnas desperata utsträckta armar.
Mycket vind finns nu att fånga.
Jag låter min kropp försiktigt återta sig plats på sängen igen med teckningen i min hand. 

Dörren är på vid gavel där natten nyss lämnade mig åt min ensamhet och morgonens genomträngande sanningar.
Jag väntar åter på dess ankomst i hopp om att en dag inte vara rädd och lyckas få svar.

Abibabo.