trasiga skor

11.29




Vi skrattade..

Tänk om aldrig lakanen kvävt mig i sömnen och påmint mig om orden. Tänk om ljuset aldrig kommit in genom mitt fönster och påmint mig om att dom bara vill väl.

Hade en jättekonstig dröm idag.
Jag var ute med några kompisar utanför Willys och jag och en annan blev höga på några slags lyckopiller som min kompis sa att; ne de ska nog inte vara farligt. Timbuktus ord ekade i mitt huvud och jag försökte hoppa till andra sidan floden. Kommer inte ihåg om jag lyckades. Tror att du på något sätt hindrade mig.
Sen fick jag jättemycket post, som jag var tvungen att sortera. Och alla nummer av en viss tidning jag hade när jag var liten men som har försvunnit fanns där. Och jag tänkte gud vad Maria blir glad nu, för det är dom jag har gett henne till.
Sen skulle vi hem och äta och jag vinglade mig fram längst vägen. Med världen runt omkring och med ett stort flin på läpparna. Timbuktus ord i mitt sinn och en känsla som aldrig skulle gå över.

Drömmen låter väldigt tragisk med lyckopillerna och att jag försökte hoppa och allt det där. Men det var ingen tragisk dröm. Lyckopilrena kom från apoteket (var väl lättpåverkad) och floden som jag försökte hoppa över hade massa stenar man kunde hoppa på. Och du hindrade mig nog mest för att jag inte skulle försvinna någon annanstans.

Tänk vad man kan drömma. Tänk vad man kan känna. Tänk vad mycket man kan vakna och inse.

13.22

Du syntes mindre utanför mitt synfält kan du snälla gå tillbaka.

Telefonen är åter min ovän. Jag lovar jag ska slå sönder den en vacker dag.
En vacker dag ska jag ju slå sönder hela världen. Men inte än på ett tag.
Först telefonen.
Sen mig.
Sen dig.
Och sen hela världen.
den e till dej, den e till dej, den här e till dej.
Va? vill du inte ha min handgranat?
Vadå sprängas, ja vadå? sånt händer väl. 
Så ta emot.
Den e till dej, Den e till dej, Den här e till dej 

(Låt mig tilläga att allt vad orden innerhåller i den här bloggen är poesi. Vad som gömmer sig bakom poesin vet jag inte. Men tro inget. Tro inget.)