Smyg fram en stegrande ton. Ljudet av en generation som har fått nog.
Skrik inte till mig. Skrik inte till mig genom dessa blickar. Vad fan tror du att du håller på med. Ska aldrig mer komma hem. Ska för alltid fortsätta att söka den frihet jag lovat mig själv så länge. Se du på mig. Se på mig och kasta knivar av besvikelse genom min kropp. Ett srik utan slut fyller tystnaden. Se på mig. Se på mig och jag ska aldrig komma hem.
Vill bara sova. Sitter här i skolan och lyssnar på hur en hes stämma skriker i mina öron.
I push my fingers into my eyes.
Ser ut mot den så grå himmlen och ler. Spräng hela skiten så jag kan börja glömma, eller hur var det nu textraden löd. Hela mitt liv är världens längsta textrad. En dag ska jag skriva ner den. Skriva skriva. Låt mig bara få skriva. Är ju beroende.
Någon som vill ta med lilla mig hem idag? Jag lovar jag kan typ trycka in mig i din gaderob eller nått och bara stanna där och vara totalt osynlig. Bara jag får ta vägen någonstans. Så jag kan sova.
Där kan jag sitta och tänka, filosofera och bara lyssna till mina egna textrader som jag skapar i mörkret. Där kan jag sitta och låta lungorna andas i fri takt utan att tänka på nästa andetag, och nästa igen..
Smiling when your friends are watching.
Eller kan du le hela tiden. Bara för att du är lite idiotisk. Det är ju härligt eller hur. Andas friheten!
Flickan sitter och ler och ser ut mot en grå himmel. Hon får ju skriva. Hon får ju lyssna. Hon får ju andas. Hon får ju leva.
Vi slutar bry oss om vad andra människor tycker, så mycket skönare så
Kunde jag bara inte hålla käft?
Själen kräver att få sin röst hörd och jag gör allt för att hyssja den och säga att du kan inte, du skriker bara och du vet inte ens om det är rätt.
Men jag måste skrika viskar den tillbaka. Jag måste få skrika, jag måste få skrika..
Vi slutar bry oss om vad, vad andra människor tycker. Så mycket skönare så..
Bögen på Tv drar med handen längs väggen i en feminin rörelse och säger på stockholmska att; ja, dom ljusa färgerna är verkligen rätt i år. Jag tittar tomt ut i luften i riktning och orkar egentligen inte lyssna. Men orden kryper in och låter sig tolkas i min själ.
Ljusa färger i år.
Det är ju bra och veta ifall jag ska göra om ett kök, tänker jag och fortsätter att bara stirra rakt ut.
Ljusa färger.. är det inte alltid ljusa färger på våren frågar jag mig sedan och tankarna faller in i det skrik som säger mig att allt är desamma.
Inte för att det är något fel med det, mest för att det är desamma.
Jag vänder mig om och håller för öronen.
All I know is that I don't know nothing
Undra om den här parkfilosofin någonsin kommer försvinna ur mitt blod. Kan inte min hjärna få fungera som alla andras och bara ta världen för vad den är. Bara gå runt och bara vara dum liksom. Spela dum i varje fall. Det skulle ju vara så mycket enklare.
Enklare skulle det också vara om detta beroendet av ord kunde försvinna. Beroendet av att låta själen speglas genom ord på vitaste papper och genom orden få skrika.
Men men, beroende är vi väl alla..
Punkt slut. ett slut måste ju finnas.
Men jag måste skrika viskar den tillbaka. Jag måste få skrika, jag måste få skrika..
Vi slutar bry oss om vad, vad andra människor tycker. Så mycket skönare så..
Bögen på Tv drar med handen längs väggen i en feminin rörelse och säger på stockholmska att; ja, dom ljusa färgerna är verkligen rätt i år. Jag tittar tomt ut i luften i riktning och orkar egentligen inte lyssna. Men orden kryper in och låter sig tolkas i min själ.
Ljusa färger i år.
Det är ju bra och veta ifall jag ska göra om ett kök, tänker jag och fortsätter att bara stirra rakt ut.
Ljusa färger.. är det inte alltid ljusa färger på våren frågar jag mig sedan och tankarna faller in i det skrik som säger mig att allt är desamma.
Inte för att det är något fel med det, mest för att det är desamma.
Jag vänder mig om och håller för öronen.
All I know is that I don't know nothingUndra om den här parkfilosofin någonsin kommer försvinna ur mitt blod. Kan inte min hjärna få fungera som alla andras och bara ta världen för vad den är. Bara gå runt och bara vara dum liksom. Spela dum i varje fall. Det skulle ju vara så mycket enklare.
Enklare skulle det också vara om detta beroendet av ord kunde försvinna. Beroendet av att låta själen speglas genom ord på vitaste papper och genom orden få skrika.
Men men, beroende är vi väl alla..
Punkt slut. ett slut måste ju finnas.
Smiling when your friens are watching..
..smiling when your friends are watching!
Eller kan man ju ha ett smile dittryckt i fejset hela tiden som nån jävla idiot. Haha. Vädret är sämst, skolan hänger över mig som världens största tegelsten och jag sitter här och flinar. Folk skäller på mig utan anledning och ja... ändå står jag upp och flinar som världens tönt. För alfdrig innan har jag andats luften så lätt som nu. Aldrig innan har jag låtit mitt osynliga skrik fylla så mycket tomrum. Aldrig tidigare har jag sett och känt så mycket utav den värld jag lever i.
Jag stod och målade fönster med Linus häromdagen. Vilket slutade i färgkrig. Jättekul tills vi gick där som två albino, med armarna fulla av vit grundfärg och kom på att vi inte hade något att ta väck färgen med. Haha. men det löste sig det med och i bilen hem somnade vi båda två. Arbete är inte det ordet som står oss närmast om hjärtat.
Ingen tid och ändå så har jag haft all tid i världen för mig själv. Va fan fann jag den tiden? I mina drömmars land kanske. Men där var det iallafall kul och det speglar av sig i verkligheten. Smiling when your friends are watching
Låter punken ta över mitt minne min mp3 och spränger öronen till mina drömmars mål.
Spräng radion jag hör i mina drömmar, spräng Tvspelskontrollen som spräcker mina tömmar, spräng modemagasinet som bestämmer mina sömmar spräng hela skiten så att jag kan börja glömma
Fan idag har jag varit duktig. Trots att det fortfarande finns personer som påpekar att jag inte alls är det så tycker jag det iallafall och ja, det är väl det som är huvudsaken antar jag. My tycker ju också det!
Hon och jag hade en het disskution idag om skolan och det va härligt att höra någon mer som iallafall gör lite som jag med skolarbetet och tar för givet att allt till slut löser sig. Hehe, för det har det väl alltid gjort.. nästan.
men inte tänka på skolan mer nu. Tegelstenen får för en gång skull ställas åt sidan, lutad mot väggen, och jag kanske för en gång skull får sova? Kanske. Kanske har jag turen att få sova en hel natt. Kanske. kanske får jag somna in i en värld utan bekymmer och med drömmar som inte skriker åt mig. Kanske. Kanske.
Eller kan man ju ha ett smile dittryckt i fejset hela tiden som nån jävla idiot. Haha. Vädret är sämst, skolan hänger över mig som världens största tegelsten och jag sitter här och flinar. Folk skäller på mig utan anledning och ja... ändå står jag upp och flinar som världens tönt. För alfdrig innan har jag andats luften så lätt som nu. Aldrig innan har jag låtit mitt osynliga skrik fylla så mycket tomrum. Aldrig tidigare har jag sett och känt så mycket utav den värld jag lever i.
Jag stod och målade fönster med Linus häromdagen. Vilket slutade i färgkrig. Jättekul tills vi gick där som två albino, med armarna fulla av vit grundfärg och kom på att vi inte hade något att ta väck färgen med. Haha. men det löste sig det med och i bilen hem somnade vi båda två. Arbete är inte det ordet som står oss närmast om hjärtat.
Ingen tid och ändå så har jag haft all tid i världen för mig själv. Va fan fann jag den tiden? I mina drömmars land kanske. Men där var det iallafall kul och det speglar av sig i verkligheten. Smiling when your friends are watching
Låter punken ta över mitt minne min mp3 och spränger öronen till mina drömmars mål.
Spräng radion jag hör i mina drömmar, spräng Tvspelskontrollen som spräcker mina tömmar, spräng modemagasinet som bestämmer mina sömmar spräng hela skiten så att jag kan börja glömma
Fan idag har jag varit duktig. Trots att det fortfarande finns personer som påpekar att jag inte alls är det så tycker jag det iallafall och ja, det är väl det som är huvudsaken antar jag. My tycker ju också det!
Hon och jag hade en het disskution idag om skolan och det va härligt att höra någon mer som iallafall gör lite som jag med skolarbetet och tar för givet att allt till slut löser sig. Hehe, för det har det väl alltid gjort.. nästan.
men inte tänka på skolan mer nu. Tegelstenen får för en gång skull ställas åt sidan, lutad mot väggen, och jag kanske för en gång skull får sova? Kanske. Kanske har jag turen att få sova en hel natt. Kanske. kanske får jag somna in i en värld utan bekymmer och med drömmar som inte skriker åt mig. Kanske. Kanske.
Skrik så det spricker i fasaderna.
Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.
Har inget att säga så jag frågar mig sjölv varför jag egentligen sitter här. Varför skaffade du blogg människa? Så typiskt mig. Vill skapa ord i en värld som inte är hennes egen. Men ord ska inte hållas gömda, eller hur är det? Kan man kanske inte kvävas utav dom? Det känns så iallafall. Jag tror på den känslan faktiskt.
"Min mamma brukar säga att man antingen kan vända det inåt och sen explodera någon vacker dag.
Mitt på gatan.
Gå upp i rök och kvar blir bara kläderna och tygpåsen med freestylen i.
Eller så kan man spy ut det man tänker på. Drömmarna om drömmen. Skrika så det spricker i fasaderna.
Försök att hålla käften själv.
Testa.
Går det?" - Navid Modiri Glöd 2007
Fråga aldrig var jag kommer ifrån, fråga mig var jag är.
Orden gömmer sig likt dammråttorna under min säng.Jag lovar. Dålig jämförelse kanske. Men dom ligger där. Jag har alltid vetskapen med mig att dom finns där.
Jag kan ju för helvete se dom. Men kan inte greppa. Orkar inte. Vill inte. Det blir ändå inte som jag vill. Man städar, och dammråttorna invaderar åter igen mina golv.
Skrik så det spricker i fasaderna. Skrik tills dina lungor inte längre har en åsikt. Skrik tills din hals inte längre kan yttra sig. Skrik till känslorna i hjärtat mitt aldrig mer kan komma åter. Då huvudet fyllts av tinitus, och inte längre har vetskapen, om allt.
Skrik för att aldrig gå under. Skrik för att leva. Skrik för allt det du höll kärt. Skrik för att få behålla ditt hjärta. Skrik.skrik för helvete skrik.
Kunde jag inte bara hålla käft?
Okey, lite poesi, lite tystnad, lite ord av en poet från Hisningen som luktar gräs. Inte poeten då utan Hisningen luktar gräs. Lite musik, lite längtan, lite eftertänksamhet och för alltid kommer jag tänka den filosofi som finns inom mig. Lite funderingar, lite till funderingar, lite inse.. Natten ler mot mig. Jag ler tillbaka och är tacksam för att den tar hand om mig. Där jag sitter i mörkret och håller om mina knän och lyssnar till musiken och orden. Tack du kära natt för den poesi du gett mig. Tack för att du stannade kvar och inte blev som dammråttorna under min säng.
Hon sitter där, lycklig, kär och omtummlad. För poesin kväver henne och får henne i samma stund att börja andas igen. Hon ler för livet och ler för pojken på andra sidan luren. Hon hör inte vad han säger men visst är hans röst härlig att lyssna till. Hon ler för allt hon håller kärt och skriker i sin själ ut orden. Hon skriker så att det spricker i fasaderna.
Jag sprang hela våren, jag kan fan springa hela hösten.
Har inget att säga så jag frågar mig sjölv varför jag egentligen sitter här. Varför skaffade du blogg människa? Så typiskt mig. Vill skapa ord i en värld som inte är hennes egen. Men ord ska inte hållas gömda, eller hur är det? Kan man kanske inte kvävas utav dom? Det känns så iallafall. Jag tror på den känslan faktiskt.
"Min mamma brukar säga att man antingen kan vända det inåt och sen explodera någon vacker dag.
Mitt på gatan.
Gå upp i rök och kvar blir bara kläderna och tygpåsen med freestylen i.
Eller så kan man spy ut det man tänker på. Drömmarna om drömmen. Skrika så det spricker i fasaderna.
Försök att hålla käften själv.
Testa.
Går det?" - Navid Modiri Glöd 2007
Fråga aldrig var jag kommer ifrån, fråga mig var jag är.
Orden gömmer sig likt dammråttorna under min säng.Jag lovar. Dålig jämförelse kanske. Men dom ligger där. Jag har alltid vetskapen med mig att dom finns där.
Jag kan ju för helvete se dom. Men kan inte greppa. Orkar inte. Vill inte. Det blir ändå inte som jag vill. Man städar, och dammråttorna invaderar åter igen mina golv.
Skrik så det spricker i fasaderna. Skrik tills dina lungor inte längre har en åsikt. Skrik tills din hals inte längre kan yttra sig. Skrik till känslorna i hjärtat mitt aldrig mer kan komma åter. Då huvudet fyllts av tinitus, och inte längre har vetskapen, om allt.
Skrik för att aldrig gå under. Skrik för att leva. Skrik för allt det du höll kärt. Skrik för att få behålla ditt hjärta. Skrik.skrik för helvete skrik.
Kunde jag inte bara hålla käft?
Okey, lite poesi, lite tystnad, lite ord av en poet från Hisningen som luktar gräs. Inte poeten då utan Hisningen luktar gräs. Lite musik, lite längtan, lite eftertänksamhet och för alltid kommer jag tänka den filosofi som finns inom mig. Lite funderingar, lite till funderingar, lite inse.. Natten ler mot mig. Jag ler tillbaka och är tacksam för att den tar hand om mig. Där jag sitter i mörkret och håller om mina knän och lyssnar till musiken och orden. Tack du kära natt för den poesi du gett mig. Tack för att du stannade kvar och inte blev som dammråttorna under min säng.
Hon sitter där, lycklig, kär och omtummlad. För poesin kväver henne och får henne i samma stund att börja andas igen. Hon ler för livet och ler för pojken på andra sidan luren. Hon hör inte vad han säger men visst är hans röst härlig att lyssna till. Hon ler för allt hon håller kärt och skriker i sin själ ut orden. Hon skriker så att det spricker i fasaderna.
Jag sprang hela våren, jag kan fan springa hela hösten.
Söndagsfilosofi
Jag kan skrika mig hes om min nya hypotes, men har fått lära mig sen barndomsben att starkast är fel.
Alla barnen lät bli sina hår. Det blev aldrig svart.
Alla barnen satt tysta och lyssnade på radion som talade om för dom vilka dess sömmar var. Deras moder satte modeidealen i deras händer. För vem vill vara socialt utstött. Lyssna nu på mamma. Lyssna nu på radion kära vänner, er framtid finns där. I alla andras framtid. I alla andras förväntningar. Inte gå utanför linjerna. det blir bara en massa problem. Lyssna nu på mamma. Lyssna nu på radion kära vänner. Lyssna på världen du tycks leva i.
Alla barnen lät bli sina hår den dagen. Det blev aldrig någonsin svart.
Okey, det spelar faktiskt ingen roll hur mycket vi försöker anpassa oss, eller vara annorlunda. Vi är precis som alla andra så länge vi försöker nå våra mål. Att vara som alla andra eller inte spelar ingen roll. Vi är precis likadana..
Haha finns det en bättre serie. Låt mig säga er att här har vi vårt samhälle, haha helt jävla patetiskt och underbart!
Ne nu får det vara slut med söndagsfilosofin. Eller ska man säga patetisk filosofi rakt av? Okey, men jag hade kul när jag skrev det, eller vad brukar man säga.. Nu ska jag städa mitt rum till kaotisk musik och låta hjärnan hamna i felsäkert läge och inte tänka en endaste tanke.
härligt härligt.
E20 Norr
Måste sova egentligen. men vad gör man när livet gör en berusad, man har bra musik i öronen och allt bara flyter på.
Luften smakar frihet och revolt!
En björn och en tiger i drömmarnas land !!
Det är du och jag my. Undra bara vem som är björnen, och vem som är tigern. =)
Det är iallafall vi två påväg ut i världen för att söka sanningen.
Ne nu måste jag sova, har inte skrivit någonting i stort sätt men orden spyddes upp ur en lekande själ. Punkarens ord ligger lekande lätt kvar i min själ och för alltid ska jag minnas dom och leva efter det jag vill nå.
E20 Norr får mina andetag att andas ikapp med världen jag lever i.
Sov gott världen. Andas luften som luktar frihet och revolt!!
Ganska enkel melodi..
Jag föddes bland galenskap, när jorden än var rund
Okey, se dig omkring. Vad ser du? Säg mig vad är det du ser?
Smärta smärta smärta.
Ibland undrar man vad världen bygger på.
Men, som Navid sjunger, det är väl bara att hälla lite socker på det. Inte oroa sig så mycket. Allt det där grå kommer väl alltid finnas där antar jag.
Idag har varit en härlig dag. Själen min har hoppat runt som ett litet barn på barfota fötter och andats in lyckan. Jag har skrivit texter och orden har bubblat ur mig lika snabbt som dom dykit upp i huvudet. Det är härligt. Vill inte ha några restprodukter i hjärnan. det bara skaver bara.
Imorgon ska vi till kalmar till skolan och jag tror jag stannar kvar efteråt och bara strosar runt lite. kan vara härligt att smaka på friheten ibland. Som man kanske inbillar sig finns eller som helt enkelt överöstar en egens vilja. Men va fan. jag kan väl gå där som en hjärndöd tonåring med noll hjärnceller och gå runt och tänka på hur egen jag är.
Man växer ju ändå lite i friheten, eller hur?
Som om någon skulle fatta vad det är jag skriver nu. Alla har väl slutat läsa vid det här lagret, men det är härligt. Då slipper man än en gång tänka på alla andra. orden kan bara spys ut ur ens egen själ.
"Min mamma brukar säga att man antingen kan vända det inåt och sen explodera någon vacker dag. Mitt på gatan. Gå upp i rök och kvar blir bara kläderna och tygpåsen med freestylen i.
Eller så kan man spy ut det man tänker på.
Drömmarna om drömmen. Skrika så det spriker i fasaderna.
Försök att hålla käften själv. Testa. Går det?"
- Navid Modiri Glöd Nr 1/07
Navid Modiri & Gudarna, värt o lyssna på asså!
Jag sitter här och bara ler. För livet ler mot mig. Världen runt omkring mig bara ramlar ihop i ruiner. Ingen kan hålla uppe sig själv längre. Men jag lever, kan man vara så självisk så man bara lever på det då. Och blundar för allt det andra.
Men tro aldrig att jag blundar helt. Jag ser, jag ser. jag väljer bara att iakta istället för att agera.
En melodi, ja den är glömd, men jag vill minnas den igen,
så snälla sjung, snälla sjung, det vi sjöng för länge sen
Älskar, det är det enda jag gör. Jag andas friheten, jag lever genom lyckan, och det enda jag gör är att älska. Älskar det liv människorna givit mig.
En punkare sa till mig igår att varför skulle man bry sig om alla andra, när det var det själv man gällde. Bra fråga tänkte jag.
Så nu lever jag på någon sorts halvdrömverklighet, skapad av de orden.
Skiter i om de inte stämmer, jag menar, killen är inte ens punkare, än, eller nått i den stilen, vad vet jag.
Och varför skulle jag heller bry mig.
Kom och dansa med oss!
Okey, se dig omkring. Vad ser du? Säg mig vad är det du ser?
Smärta smärta smärta.
Ibland undrar man vad världen bygger på.
Men, som Navid sjunger, det är väl bara att hälla lite socker på det. Inte oroa sig så mycket. Allt det där grå kommer väl alltid finnas där antar jag.
Idag har varit en härlig dag. Själen min har hoppat runt som ett litet barn på barfota fötter och andats in lyckan. Jag har skrivit texter och orden har bubblat ur mig lika snabbt som dom dykit upp i huvudet. Det är härligt. Vill inte ha några restprodukter i hjärnan. det bara skaver bara.
Imorgon ska vi till kalmar till skolan och jag tror jag stannar kvar efteråt och bara strosar runt lite. kan vara härligt att smaka på friheten ibland. Som man kanske inbillar sig finns eller som helt enkelt överöstar en egens vilja. Men va fan. jag kan väl gå där som en hjärndöd tonåring med noll hjärnceller och gå runt och tänka på hur egen jag är.
Man växer ju ändå lite i friheten, eller hur?
Som om någon skulle fatta vad det är jag skriver nu. Alla har väl slutat läsa vid det här lagret, men det är härligt. Då slipper man än en gång tänka på alla andra. orden kan bara spys ut ur ens egen själ.
"Min mamma brukar säga att man antingen kan vända det inåt och sen explodera någon vacker dag. Mitt på gatan. Gå upp i rök och kvar blir bara kläderna och tygpåsen med freestylen i.
Eller så kan man spy ut det man tänker på.
Drömmarna om drömmen. Skrika så det spriker i fasaderna.
Försök att hålla käften själv. Testa. Går det?"
- Navid Modiri Glöd Nr 1/07
Navid Modiri & Gudarna, värt o lyssna på asså!
Jag sitter här och bara ler. För livet ler mot mig. Världen runt omkring mig bara ramlar ihop i ruiner. Ingen kan hålla uppe sig själv längre. Men jag lever, kan man vara så självisk så man bara lever på det då. Och blundar för allt det andra.
Men tro aldrig att jag blundar helt. Jag ser, jag ser. jag väljer bara att iakta istället för att agera.
En melodi, ja den är glömd, men jag vill minnas den igen,
så snälla sjung, snälla sjung, det vi sjöng för länge sen
Älskar, det är det enda jag gör. Jag andas friheten, jag lever genom lyckan, och det enda jag gör är att älska. Älskar det liv människorna givit mig.
En punkare sa till mig igår att varför skulle man bry sig om alla andra, när det var det själv man gällde. Bra fråga tänkte jag.
Så nu lever jag på någon sorts halvdrömverklighet, skapad av de orden.
Skiter i om de inte stämmer, jag menar, killen är inte ens punkare, än, eller nått i den stilen, vad vet jag.
Och varför skulle jag heller bry mig.
Kom och dansa med oss!
