trasiga skor

Hans kolsvarta hår stod rakt ut och hans lika kolsvarta ögon visade varken tecken på rädsla eller osäkerhet då han gick fram till mig i bussen och sträckte ut sin lilla hand.
"Du tappade den här"

I hans lilla hand låg tiokronan förgylld av solens strålar som jag tidigare tappat och inte hade tänkt ta upp, för att allt folket i bussen gjorde mig nervös.
Han såg på mig med stora svarta ögon och helt plötsligt visste jag att jag inte hade något att vara rädd för. Om en liten pojke kunde sitta i en buss, full med människor, så kunde jag också det. Jag tackade honom. Sjönk in i musiken och solen som gjorde mig blind för omvärlden och log. Jag fick inte min fönsterplats men jag fick ett bevis på att människor kunde vara goda. Jag mimade till sångarens ord och melodi, blundade och njöt. 

I'm a young boy with a lot of things on my mind

           

Solen lös hela vägen hem och till slut fick jag även fönsterplats på bussen vilket trots den lilla pojkens övertygelse var härligt. Då jag steg av bussen började färden hem med cobra charlie i öronen och en sjungande själ. Staden har aldrig tidigare berört mig så lite och så mycket på samma gång. Var nära att glatt hälsa på de tjuriga "så djupa och deprimerade" barnen på alkisbänken vid Willy:s och mina fötter ville dansa då jag gick där i höstsolen med mina ord och min melodi. men precis som i alla sagor finns också rädslan. Så förutom rädslan för alla människor på bussen så växte rädslan något då det helt plötsligt framför mig på cykelvägen stod en man vinglandes av alkoholpåverkan och med sin cykel som ända tänkbara alternativ till stabilitet. Han spottade några gånger över axlen. Vinglade till och såg på mig. 
men jag behövde inte oroa mig. Fin mössa var det enda han sa där han stod och jag tackade och gick lungt vidare. Funderade på om jag skulle ta det som en komplimang eller inte men bestämde mig att alkholister kunde väl även dom ha smak och fortsatte. De första tonerna av Cobra Charlies Döda de förälskade i mina öron och så plötsligt mötte min blick något nytt på vägen framför mig. Solen sken. Jag saktade in farten, stannade och såg fundersamt ner.
Där låg en söt mus.. död på den hårda asfalten och i mina öron sjöng Cobra Charlie

Döda de förälskade. Döda de förälskade.
Du måste döda..
Döda de förälskade. Döda de förälskade
För du måste..

det hela kändes overkligt men ändå inte. För det kändes som jag inte kunde bli förvånad utav något på min resa eftersom allt var en saga. Jag stod där ett tag och såg ned på den döda musen och lyssande till Cobra Charlies ord. Asfalten såg hård och kall ut där den döda musen låg och min första instingt var att flytta på den. Men nej, tankarna på hennes hemlighet av navid modiri och gudarna och boken möss och människor av John Steinbeck gjorde att jag lät bli och istället såg jag mig omkring efter en blomma. men det fanns inga blommar. Istället fick en tanke vila bredvid den livlösa kroppen då jag fortsatte min saga i mina drömmars land.

Jag kommer aldrig glömma min saga. Varken pojken med de kolsvarta ögonen utan rädsla eller osäkerhet, alkolisten med cyklen eller den döda musen. Aldrig ska jag glömma hur solen lyste den dagen och hur mycket världen log mot mig.

det är ett minne likt en saga.

Abibabo.

överskrift: Döda de förälskade, Cobra Charlie