Mitt hjärta, brist! Min tunga måste tiga.
den där lustiga känslan i kroppen igen.
ni vet. då man känner lugnet infinna sig, men samtidigt sprider sig likt en doft upp som från marken och får en att bara vilja sparka rakt ut.
en sån där känsla som är okontrollbar. som bara får en att göra misstag. göra det mer illa ställt än vad det redan är. endast för att se hur långt det kan gå. ni vet som på film.
komik, nästan.
inget jag nu säger med deppig röst. tvärtom. är nästan lycklig, fast med magont.
om ni förstår.
gick runt i biblioteket idag för att låta tankarna växa för att till slut kunna få vila. blir snart galen av alla tankar som jag inte vet är rätt eller fel. har ju ingen att diskutera det med.
för ung för att vara allvarlig. för gammal för att kunna vara klar i huvudet.
läste i lite böcker och brydde mig inte så mycket om verkligheten. känner ibland stor sorg för luften runt omkring och ni som andas den. vem var det som drog upp mig från golvet nu igen... där jag satt i min förundran och luktade på sidor och ord...
dikter är alldeles för lätta för lungorna att andas in. de borde ha varningstext. man fastnar så lätt.
målade med färg med. och bet sönder läpparna något otroligt i all koncentration. återfuktade en öken som jag ständigt torkade ut igen med tröjarmen.
en hel skog på linneduken.
någon som vill följa med in.
okey, vi säger såhär.
varenda gren, skugga till gren, antydan...
är en tanke som desperat söker dig upp mot skyn.
de berömde mig oehört där jag stod bredvid mitt kladd med penslen i en vitmålad hand. hade velat vinka med den för att få dem att sluta.
fred, snälla jag har intet gjort för att ni ska tala.
ibland är nog konsten överskattad.
kanske av dem som inte vet vad de talar om.
ska bara inlägga kort här med att du som lyckats läsa allt det här: du gör mig lycklig.
väntar på att friheten ska försvinna nu.
varför säger jag så.
ibland börjar man nästan tvivla.
men behöver bara mer tid.
det är jag säker på.
även jag ska nog kunn skaffa mig lite jävla balans någon gång mellan mitt liv och konsten.
ni får ursäkta all text.
men detta är vad min själ väntat på.
Abibabo
ni vet. då man känner lugnet infinna sig, men samtidigt sprider sig likt en doft upp som från marken och får en att bara vilja sparka rakt ut.
en sån där känsla som är okontrollbar. som bara får en att göra misstag. göra det mer illa ställt än vad det redan är. endast för att se hur långt det kan gå. ni vet som på film.
komik, nästan.
inget jag nu säger med deppig röst. tvärtom. är nästan lycklig, fast med magont.
om ni förstår.
gick runt i biblioteket idag för att låta tankarna växa för att till slut kunna få vila. blir snart galen av alla tankar som jag inte vet är rätt eller fel. har ju ingen att diskutera det med.
för ung för att vara allvarlig. för gammal för att kunna vara klar i huvudet.
läste i lite böcker och brydde mig inte så mycket om verkligheten. känner ibland stor sorg för luften runt omkring och ni som andas den. vem var det som drog upp mig från golvet nu igen... där jag satt i min förundran och luktade på sidor och ord...
dikter är alldeles för lätta för lungorna att andas in. de borde ha varningstext. man fastnar så lätt.
målade med färg med. och bet sönder läpparna något otroligt i all koncentration. återfuktade en öken som jag ständigt torkade ut igen med tröjarmen.
en hel skog på linneduken.
någon som vill följa med in.
okey, vi säger såhär.
varenda gren, skugga till gren, antydan...
är en tanke som desperat söker dig upp mot skyn.
de berömde mig oehört där jag stod bredvid mitt kladd med penslen i en vitmålad hand. hade velat vinka med den för att få dem att sluta.
fred, snälla jag har intet gjort för att ni ska tala.
ibland är nog konsten överskattad.
kanske av dem som inte vet vad de talar om.
ska bara inlägga kort här med att du som lyckats läsa allt det här: du gör mig lycklig.
väntar på att friheten ska försvinna nu.
varför säger jag så.
ibland börjar man nästan tvivla.
men behöver bara mer tid.
det är jag säker på.
även jag ska nog kunn skaffa mig lite jävla balans någon gång mellan mitt liv och konsten.
ni får ursäkta all text.
men detta är vad min själ väntat på.
Abibabo
Kommentarer
Trackback
