Låta tankarna vandra.
Long before nations' lines were drawn. When no flags flew, when no armies stood. My land was born.
Fritt du skog och mark må liva, skall Guds barn dock aldrig bliva.
And I’m a goddamn coward, but then again so are you
Rosor.
Idag gör inte oljefärgerna mig yr av tankeverksamhet. Idag är det bara färg.
Lyssnar på musik som får mig att längta till den där människan som jag skrattade tillsammans med över vår dumhet en gång. Helt plötsligt medvetna om att våra tankar var av samma sort.
Just nu är jag vid spåret jag första gången hörde i skolans datasal. Vi satt i ring och lyssnade på den där sången du sa att du alltid grät till.
Det är konstigt hur vissa människor liksom representerar en del av en själv men som tagit ur intet. En fiktion. Eller?
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.
Minusgrader ute och solen kommer tillbaka och vandrar över pastellfärgade himlar. Nu väntar jag på våren, insperationen och barfota äventyr vid havet på öland. Idag har jag börjat prenumerera på dikt.se där det skickas en dikt till en varje dag på ens mail. Tyckte det kändes som en otroligt bra idé och något som skulle kunna ge insperationen en liten knuff i rätt riktning. Det kostar inget och kan nog bli en fin tröst alla de dagar då inte solen skiner likt idag.
Idag var det en fin dikt av Karin Boye som jag för övrigt läst alldeles för lite av. Tyckte den var väldigt fin.
I rörelse, av Karin Boye
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Karin Boye (f. 1900)
ur diktsamlingen ”Härdarna” (1927)
Men om jag tar mig ifrån en sviken dröm och hit igen så kanske jag kan känna meningen med tystnaden.
Och vad gör man då. Då händer slutar fungerar och man har en mage som knyter sig så fort man ser en tidning eller liknande med bokstöverna k-o-n-s-t på.
Man läser. Jag läser och läser och läser och just nu ska jag krypa ner i sängen och följa historien vidare om en isprinsessa. Igår var det en igelkotts elegans och efter isprinsessan tror jag minsann det blir något om rymden.
She hid around corners and she hid under beds. She killed it with kisses.
Florence + the machine är vad som har snurrat runt i mina mossgröna hörlurar. Har målat, cyklat, gått igenom den vanliga ångesten, förundrat mig, gett upp, dansat av lycka i min ateljé, kastat penslar, blivit rörd av blommor och endast haft korta samtal per telefon.
Nu längtar jag tills alla flyttlådor har flyttat till andar sidan stan och jag med dem och ligger bredvid dig och pratar rymden.
Abibabo.
God let me sleep cause I'm coming down cold.
Jag fortsätter tänka och lyssna och hoppas på att höstsolen aldrig ska gå i moln.
Abibabo.
För dig ska jag göra det tusen gånger om.
Ljuset försvinner bakom träden och vitsipporna sjunker in i sömn igen. Katten blänger lite på mig och går sedan markerande mot dörren.
Musiken som spelades i deras rum och i rummet med de fina mönstrena går igång. minns det med glädje men är glad att jag lämnade det i tid. Nu är det välstädat och ibland simmar elektriska ålar där har jag hört.
Massa svammel som ibland behöver komma ur en. Sådana saker som jag inte länge har någon bok att skriva ner i då jag kom i otakt och började måla istället.
Meningarna utan hem och jag tänker på allting med ett leende och undrar hur jag ska komma att minnas dem efteråt.
Abibabo.
Vinterfåglar.
Vinterfåglar.
de flyger fram och tillbaka.
och jag står vid mitt fönster och ser på.
Abibabo.
were we still kissing when you knew that we were through?
Were we still kissing when you knew that we were through?
Were we still holding hands when you began to see us from another point of view?
abibabo.
Jag ska blunda mellan skriken och tänka på din rygg, måla oss på väggen med mitt fria långfinger
Tusen låtar skrivs om kärlek plus en svartvit polaroid
Vi måste sluta önska och istället bli de knivar som vi önskat bli.
Abibabo.
Alla stjärnor slocknar inte i drömfabriken
Egentligen hade jag vaelat vara oresonlig, intolerant, paradoxal som han med desperat och fin stämma sjunger.
Jag skulle också vilja kunna sjunga.
Om min sorg, min besvikelse, mitt försvinnande.
Men istället hittar jag en tidning, en massa ord och därbland ord som tilltalar mig. Jag har inte ens haft tid att läsa igenom artiklen, och nu ger jag bort den... det blev ett fint omslagspapper.
men orden var fina och stannar inom mig.
För alla stjärnor dör nog inte i drömfabriken, trots att min kropp värker lite just nu...
av kärleksbrist och trasighet och fransar, dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär.
abibabo.
Men i den stund som mina ben gav vika, hörde jag mig stå och skrika, jag är inte rädd.
Abibabo
Du, jag och solen
Promenad genom lugnet en onsdagskväll i slutet av maj.
solen lyser mig i ansiktet. Jag och solen. Jag älskar då vi pratas vid.
Då jag vinkat adjö i regnet till siluetten bakom bussrutorna begav jag mig hemmåt. Alldeles lycklig. Var länge sen denna totala lycka fyllde mig. Regnet luktade somamr och asfalten liksom smekte mitt luktsinne. Jag vet att jag talat om detta så många gånger innan. Hur livet fyller mig med de där underbara känslorna som känns overkliga för denna verklighet. men det är mysigt. Det där med lycka. Och jag upprepar tills min tunga inte längre orkar sjunga. jag dansar tills mina ben ger vika. Jag kommer att kyssa dig tills mina läppar inte längre svarar på min hjärnas begär. Jag kommer att älska livet tills livet inte längre vill ha mig och det vill det.
Till musik som får mig att gunga låter jag sommarkvällen omfamna mig. Jag håller om mig själv och längtar tills dess då vi båda har tid.
Du, jag och solen.
Abibabo.
funderar i foto..
Abibabo.
funderar i foto..
Abibabo.
Känsloutkast långt senare.
Jag vill också ha en framtid förstår ni. Inom det jag håller väldigt kärt.
Sen om det dödar mig på köpet vet jag ännu inte.
Men gitarren håller mig lugn och får mig att samla tankarna för en sekund.
Jag saknar lakanen du sover i och vill helst av allt att du ska hålla för mina ögon och med leende mun säga att;
Du är hemma.
Målningarna står omkring mig och ser storögt och nyfiket på den som är dess skapare. Färgerna har ännu inte hunnit torka och jag har svårt att se ifall det blir bra eller inte.
De ser fundersamt på mig.
Jag ler och möter ibland deras blickar.
Jag trivs inte riktigt här, sa jag till solbruna ögon och ett yrväder till hår. Jag saknar verkligheten, den jag inspereras av.
Hon nickade och hummade lite, som hon alltid tycks göra och jag log. Mest för att jag fått det ur mig.
Kanske det är konsten som får en att se. kanske inte sanningen men något.
because I got no pride
Lite tråkigt med svartvitt.
Men jag är lite svartvit just nu..
Abibabo.
