Hjärtat slår, det slår skiten ur mig. Du vet att du har fått nog när du vill ha mer. Låt mig få följa dig ner.
Kvällspass i ateljén för ovanlighetens skull och jag blundar hårt och försöker för en gångs skull minnas tillbaka till de där kvällarna på skogsby. I mina minnen kommer min kropp snart vara trött och mitt sinne lungt och jag traskar åter på knastrande snö över skolgården till rummet där jag tänder de röda lyktorna i fönstret, öppnar upp på vid gavel och somnar med iskall nattluft i mina lungor.
Vilse i dimman -95 är snart färdig.
På min heliga ö i form av en köksoffa.
Börjar bo in mig rejält nu i köket. Köksoffan är min helgia ö och här sitter jag och gör det mesta nu för tiden. Det är glass, kaffe, vin, mackor och ett ständigt studerande av gatan utanför och himlen och trädtopparna. Jag väntar på något men vet inte riktigt vad. Så jag väntar väl också på vetskapen om vad det är jag väntar på antar jag.
Så länge sysselsätter jag mig (förutom studerandet av världen utanför mitt fönster) med bland annat serien Bukowskis som handlar om Bukowskis auktionsverk i Stockholm. Speciellt roligt är det då jag var och tittade på visningen av Bukowskis Contemporary auktion. Med stora ögon stod jag först utanför och tittade in genom fönstret. När en dam ställde sig bredvid mig och tittade in genom samma fönster frågade jag på småländskt vis om man som "vanlig" människa fick gå in. Men hon log snällt till svar och nickade så vips så gick jag runt och tittade på konst jag bara kunnat drömma om att få köpa.
Så de två avsnitten som visades från Contemporary auktionen är nu sedda och framför mig har jag iallfall 5 avsnitt till fast från den klassiska auktionen och vintage bla som jag ska se på tv8play.
I was twenty-one years when I wrote this song. I'm twenty-two now but I won't be for long
Sitter i köksoffan, smuttar på vin och tittar ut på en dimmig hemstad. Lyssnar till Simon and Garfunkel och funderar över de senaste veckornas tankegångar.
Imorgon har jag tid för första gången på flera veckor. Tid till att göra vad jag vill.
Och jag vrider mig av obehag och vet inte vart jag ska göra av den.
Men än är det kväll efter arbete. Jag tittar lungt ut mot min dimmiga hemstad igen.
Ändå gick jag tillbaka, och jag måste va galen.
Vandrar runt i någon slags osäkerhet. Vet inte vilket luft som jag ska andas. De tankarna fyller mig för det mesta.
Men ikväll blev axlarna tunga (av lätthet) utan att jag vet varför. Ilskan försvann och lättnaden över allt, tog den platsen. Nu lyssnar jag på spellistan visor om kvällen och tittar trött och nöjt ut på alla gatulyserna utanför fönstret och tänker att ikväll är jag just här. Bara här.
Men ikväll blev axlarna tunga (av lätthet) utan att jag vet varför. Ilskan försvann och lättnaden över allt, tog den platsen. Nu lyssnar jag på spellistan visor om kvällen och tittar trött och nöjt ut på alla gatulyserna utanför fönstret och tänker att ikväll är jag just här. Bara här.
