2012
Det är nytt år, nya miljöer, nya saker som händer och nya tankar börjar gro i mitt sinne. Tankar som snurrar för fort för att jag ska hinna räkna hur många varv de tar igenom min hjärna och som endast lämnar skavsår kvar att fundera över.
Jag inser för första gången hur mycket jag gillar att ha tillgång till trädgård och börjar odla kryddor och har små picknicks ute på ballkongen.
Våren liksom flyger förbi och det enda jag minns är att hur min mun slänger ur sig ord som febrilt försöker övertyga mig om min existens. Jag har dock väldigt många fina människor runt omkring mig som lyssnar på mitt tjat och säger emot min hjärnas konstiga påfund.
Kökssoffan blir helig och det dricks mycket kaffe i muminmuggar och funderas mycket över konst och livsgrejer.
Det blir sommar och semester. Jag sover middag nästan varje dag och tillbringar tiden på öland med fina människor. Det blir båtturer, loppisäventyr, solnedgångar vid stranden, musik och öl.
Jag går på konstutställningar och facineras samt har några mysiga stunder i stugan med mina föräldrar.
Semestern tar slut och hösten kommer och omfamnar mig. Jag vaknar upp och inser att jag inte har varit riktigt klok de senaste månaderna och fyller mina dagar med en massa bra saker. Med andra ord så är jag betydligt gladare än vad jag ser ut på bilden. Jag börjar åter igen att måla efter den längsta målarkrampen någonsin och inser vad det är jag verkligen vill göra.
Jag får förstahandskontrakt på en ateljé och blir hur glad som helst och börjar nästan gråta då jag får beskedet. Jag fortsätter att måla på inför mina utställningar och allt är nästan overkligt vackert och fint. Du håller fortfarande om mig efter allt som har hänt och jag är så tacksam och kan inte beskriva hur lycklig jag är.
Vernissage och utställning och jag inser att jag klarade det jag inte trodde var möjligt. Jag blir oerhört stolt över att jag lyckades komma igenom min målarkramp och komma tillbaka och njuter nu med massa mys, tända ljus och bokläsning.
Lagom till att stressen börjar göra mitt huvud konstigt igen reser jag till Bangkok och mysan. Jag börjar andas med magen igen och inser saker om mig själv.
Väl hemma fortsätter jag att andas och myser och pyser så det nästan är läskigt. Vi skapar de legendariska måndagskvällarna med project runaway och jag myser allmänt med mycket tv och musik.
Snart är det ett nytt år och jag tänker smyga in i det, kasta mig in i det med huvudet först, halka in i det men framförallt hålla dig i handen då jag lämnar 2012. Jag vill lova mig själv att sluta tänka så mycket på sånt som ger mig skavsår, göra det jag tycker är kul, leka mera, inse att saker tar tid, lyssna på dig och dig och alla andra som förstår rätt så bra hur min hjärna är pantad och framförallt älska mera.
Den första snön kommer och jag går upp tidigt på morgonen för att andas in nattluften, lyssna till en tyst stad och fotografera.
Snart är det ett nytt år och jag tänker smyga in i det, kasta mig in i det med huvudet först, halka in i det men framförallt hålla dig i handen då jag lämnar 2012. Jag vill lova mig själv att sluta tänka så mycket på sånt som ger mig skavsår, göra det jag tycker är kul, leka mera, inse att saker tar tid, lyssna på dig och dig och alla andra som förstår rätt så bra hur min hjärna är pantad och framförallt älska mera.
Tack och hej leverpastej och slut på det klyschiga blogginlägget.
Abibabo.
16 Decembers anteckningar från ateljén -Galenskapen i att sitta här och vänta.
Det gör mig galen emellanåt. Egentligen gör det mig väl galen varje sekund som jag inte står framför en målning och med musik i öronen målar som i trans. Men att jag inte kan stå där med den känslan jämt. Det gör mig galen. Att mitt huvud efter varje gång jag släpper penslen igen tänker att det kanske var sista gången. Insperationen och glädjen samt oroslösheten som finns inom mig när penslen dansar fram över duken försvinner och det känns som känslorna aldrig funnits. Som om de bara varit på låtsas.
Efter det tar dagar och ibland veckor vid då känslan inte finns där längre och huvudet med alla dess tankar om rätt, fel, härmas, nytänkade, samhällskritik, konst och att göra något på riktigt kommer emellan. Då sitter jag bara och stirrar och klumpen i magen bara växer.
Då tänker jag att inget av det här är på riktigt och inte ska vara riktigt för det är inte riktigt och inte vad jag är ute efter. Det kan det ju omöjligt vara eftersom känslan inte finns här hos mig när jag som mest behöver den. Den sviker mig.
Efter det tar dagar och ibland veckor vid då känslan inte finns där längre och huvudet med alla dess tankar om rätt, fel, härmas, nytänkade, samhällskritik, konst och att göra något på riktigt kommer emellan. Då sitter jag bara och stirrar och klumpen i magen bara växer.
Då tänker jag att inget av det här är på riktigt och inte ska vara riktigt för det är inte riktigt och inte vad jag är ute efter. Det kan det ju omöjligt vara eftersom känslan inte finns här hos mig när jag som mest behöver den. Den sviker mig.
Men sen så helt oväntat är den där igen. Smärtan i magen blir till beats som min kropp gungar till samtidigt som mina händer helt plötsligt utan problem börjar trycka ut färg ur tuberna.
Och jag målar och vet att jag alltid kommer att komma tillbaka, hur det än känns.
Ibland undrar jag om det är värt det. Att så ångestfyllt vänta på att känslan ska dyka upp på nytt.
Och jag målar och vet att jag alltid kommer att komma tillbaka, hur det än känns.
Ibland undrar jag om det är värt det. Att så ångestfyllt vänta på att känslan ska dyka upp på nytt.
21 December - idag hittar känslan hem.
Abibabo.
I knew that someday I was gonna die And I knew before I died Two things would happen to me That number one: I would regret my entire life And number two: I would want to live my life over again
I väntan på stormen.
I ateljén och jobbar medan joden går under utanför mitt fönster i form av ett fint enkelt snöfall. Jag grundar dukar, uppdaterar hemsidan och värmer upp fingrarna inför en skiss. I huvudet snurrar tankar om galenskapen som drabbar mig när jag inte håller i en pensel och kommande målningsidéer. Behöver modeller...
Abibabo.
