"Jag vet att du behöver tid"
skriker rakt ut.
sen skrattar jag, för du besvarar mina tankar för stunden och håller om mig på avstånd.
Om jag ändå kunde få allt jag behöver.
Jag vet,
du behöver tid.
Abibabo.
svart.
ostabilt.
vi satt i den skrikiga soffan ,ni vet längst bort mot fönstret och jag fick dra för gardinerna för att du inte skulle grimasera tydligt.
det fanns inte så mycket att säga.
du visste att jag var besviken och fylld med tankarna om allt.
min kropp satt tungt och sjönk nästan genom det skrikiga sträva sofftyget då jag likgiltligt såg ut genom glipan på gardinerna. tänkte på annat. så respektlöst.
du sökte min uppmärksamhet. såg osäkert på mig med ett försök till leende - frågade om saker, pratade smått om din tillvaro och jag svarade honom, men inget mer än så. det fanns inga adjektiv att beskriva det med.
ibland beter sig människor som djur.
skillnaden mellan djur och människor - medlidandet.
när det inte finns, förvandlas vi åter till djur med en antydan av en dröm under huden som berättar om den goda människan.
Ibland orkar inte människor vara människor.
Och då hamnar vi i mellanrummet, ingemanslandet där inga adjektiv finns att yttra.
som ett rådjur på en äng med dasnade älvor ser den på dig ett tag med svarta ögon, men vänder sedan om för att återvända till ensamheten den är van vid.
ansvar.
vi skiter i det många gånger.
du bad om förlåtelse utan att intet gjort.
jag insåg mina brister och la mig likt ett skadeskjutet djur under dina vassa ord som inte var något annan än sanningen. Min respektlöshet var i grunden min egen trötthet och att jag struntade i att ta ansvar. Jag struntade det där ögonblicket att ta mitt ansvar som människa och såg bortom lidandet.
jag ber om förlåtelse och får den.
du ler, och jag ler och vi lägger våra pannor mot varandra, skrattar och säger som alltid då det går fel;
"vi är hopplösa"
Abibabo.
Ja då skall jag va ett as idag, och imon, då är jag ett vrak, kämpar hela förmiddan för att kunna stå rak.
Kvar finns kroppen med en känsla av att detta är något jag kommer komma ihåg.
Käkbenet värker.
Ibland känns det som en påminnelse, att det i själva verket har med mitt huvud att göra.
och inte bara en smärta av dne vanliga. Utan en påminnelse.
Funderar på en massa uttryck som saknar tillräckligt med innerbörd för mig.
Saknar mitt rum där jag nu lagt upp mina oljefärger och penslar över ett golv täckt av tidningar som berättar om festivaler, bombattentat och obetydliga ting.
Penslen formar händer, hud och vatten.
Mitt ansiktsuttryck blir förvridet i koncentration då jag ser på min egen blick som jag inte vet vad den består av, det jag nu ska försöka avbilda på min vita duk.
Jag vet inte vad mitt syfte var. Min tanke.
Det ska bli intressant och se målningen växa fram.
Allt är intressant just nu. Allt förändras framför mina förrvirade ögon och jag står kvar och studerar människorna, miljöerna och mina beslut.
och jag känner hur kroppen ler.
Abibabo.
Snälla kom närmre.
Take a deep breath.En längtan finns kvar.
Jag vill så mycket mer.
Men ibland räcker även en målning. Ett par ord för att stilla en hunger så stor.
Som vanligt är hatet ganska stort. Har inte hunnit landa och ordet hem börjar få en luddig innerbörd.
Telefonsladden störp mig idag med.
samtidigt som jag upptäckte en ny fin röd telefon nere i hallen.
Det är så mycket jag vill säga. Men med förklädda ord. Jag vill inte bråka med världen. Antar att jag får vänta tills tiden blir vän med mig igen, och allt annat med för den delen.
a b i b a b o.
