svart.
ostabilt.
vi satt i den skrikiga soffan ,ni vet längst bort mot fönstret och jag fick dra för gardinerna för att du inte skulle grimasera tydligt.
det fanns inte så mycket att säga.
du visste att jag var besviken och fylld med tankarna om allt.
min kropp satt tungt och sjönk nästan genom det skrikiga sträva sofftyget då jag likgiltligt såg ut genom glipan på gardinerna. tänkte på annat. så respektlöst.
du sökte min uppmärksamhet. såg osäkert på mig med ett försök till leende - frågade om saker, pratade smått om din tillvaro och jag svarade honom, men inget mer än så. det fanns inga adjektiv att beskriva det med.
ibland beter sig människor som djur.
skillnaden mellan djur och människor - medlidandet.
när det inte finns, förvandlas vi åter till djur med en antydan av en dröm under huden som berättar om den goda människan.
Ibland orkar inte människor vara människor.
Och då hamnar vi i mellanrummet, ingemanslandet där inga adjektiv finns att yttra.
som ett rådjur på en äng med dasnade älvor ser den på dig ett tag med svarta ögon, men vänder sedan om för att återvända till ensamheten den är van vid.
ansvar.
vi skiter i det många gånger.
du bad om förlåtelse utan att intet gjort.
jag insåg mina brister och la mig likt ett skadeskjutet djur under dina vassa ord som inte var något annan än sanningen. Min respektlöshet var i grunden min egen trötthet och att jag struntade i att ta ansvar. Jag struntade det där ögonblicket att ta mitt ansvar som människa och såg bortom lidandet.
jag ber om förlåtelse och får den.
du ler, och jag ler och vi lägger våra pannor mot varandra, skrattar och säger som alltid då det går fel;
"vi är hopplösa"
Abibabo.
Gode Gud vad du skriver bra! Tjihi =)
ne emn emma då thiji!! tack! ;D
Fint skrivet, men man måste nog sitta en stund att tänka på det då det är ganska djupt. Gillar det! :D
ja uscha, är nog svårt att hänga med ibland. förklär alla mina tankar i ord. för jag vill ju egentligen inte avslöja allt jag tänker. men det måste ändå på något sätt ut.