Höjer musiken för att inte höra molnen utanför.
Nu lite mer bläng och kanske lite mer färg, sen helg!
I fönstret lyser solen, och du är nästan vaken.
Everybody's playing the game, but nobody's rules are the same. Nobody's on nobody's side.
16 Decembers anteckningar från ateljén -Galenskapen i att sitta här och vänta.
Efter det tar dagar och ibland veckor vid då känslan inte finns där längre och huvudet med alla dess tankar om rätt, fel, härmas, nytänkade, samhällskritik, konst och att göra något på riktigt kommer emellan. Då sitter jag bara och stirrar och klumpen i magen bara växer.
Då tänker jag att inget av det här är på riktigt och inte ska vara riktigt för det är inte riktigt och inte vad jag är ute efter. Det kan det ju omöjligt vara eftersom känslan inte finns här hos mig när jag som mest behöver den. Den sviker mig.
Och jag målar och vet att jag alltid kommer att komma tillbaka, hur det än känns.
Ibland undrar jag om det är värt det. Att så ångestfyllt vänta på att känslan ska dyka upp på nytt.
I knew that someday I was gonna die And I knew before I died Two things would happen to me That number one: I would regret my entire life And number two: I would want to live my life over again
Jag har kaststjärnor i magen, det kommer rök ur min mun.
Det är två kotor i min rygg som sitter fel, dom klickar förbi varandra låter som ett klockspel. Det är antingen det eller hon i lägenheten bredvid som kräks och ringer på och ber om ursäkt för det...
Mars ain't the kind of place to raise your kids. In fact it's cold as hell.
Ikväll tänker jag fotografera. Imorgon, om lungorna och huvudet tillåter, måla.
Hjärtat slår, det slår skiten ur mig. Du vet att du har fått nog när du vill ha mer. Låt mig få följa dig ner.
Kvällspass i ateljén för ovanlighetens skull och jag blundar hårt och försöker för en gångs skull minnas tillbaka till de där kvällarna på skogsby. I mina minnen kommer min kropp snart vara trött och mitt sinne lungt och jag traskar åter på knastrande snö över skolgården till rummet där jag tänder de röda lyktorna i fönstret, öppnar upp på vid gavel och somnar med iskall nattluft i mina lungor.
Vilse i dimman -95 är snart färdig.
I was twenty-one years when I wrote this song. I'm twenty-two now but I won't be for long
Sitter i köksoffan, smuttar på vin och tittar ut på en dimmig hemstad. Lyssnar till Simon and Garfunkel och funderar över de senaste veckornas tankegångar.
Imorgon har jag tid för första gången på flera veckor. Tid till att göra vad jag vill.
Och jag vrider mig av obehag och vet inte vart jag ska göra av den.
Men än är det kväll efter arbete. Jag tittar lungt ut mot min dimmiga hemstad igen.
och det svider som klor.
för jävla bra.
Idag var det uppenbarligen en dag ägnad för ränder. Det är konstigt. Jag kämpar på med mina mönster eller snarare med mina målningar i helhet. Och så sitter man här med härjat ansikte efter eksem som inte vilar och sömn som uteblir. Då, då helt plötsligt dyker fokuset upp. Nu målar jag fina randiga tröjor och kalla hudtoner. Det är märkligt men jag klagar inte. Nu har jag för tillsället en enorm konstpaus där jag lägger in tankar om hur bra jag är. För någon bättre medicin kan det ju omöjligt finnas. Det är iallfall en medicin eller snarare vitamin jag tar till alldeles för sällan.
Så nu sitter jag här helt enkelt, tittar ut på snön från den stora ateljéfönstret och tänker på hur jävla bra jag är.
Oh lord, please don't let me be missunderstood
Kommer hem efter att ha cyklat runt i en lätt snöklädd stad. Springer upp för trapporna och myser sen ner mig i soffan med musik, en kopp te och skisspennor.
Tror minsann att jag gillar det här.
Abibabo.
with every heartbeat.
Mina kängor drar med sig färgen som hamnar på golvet och smetar ut. Benen fortsätter gunga i takt till musiken och färgerna blir klarare, dåsigare, klarare och dåsigare.
Lyssnar endast till det som kan hålla takten uppe och smälter in i bakgrunden.
Nu är det Robyn och Kleerup och jag facineras lite av vilken väg man väljer till sitt skapande. Jag säger till alla att jag går på magkänsla och folk nickar men inte som i god for you utan snarare som huvudrörelsen som följer tanken om att allt gått förlorat.
Men jag ler oftast tillbaka.
Nu dansar jag igen. Lyssnar fortfarande på hjärtslag och har torkat bort de gula färgerna på skorna.
Nu är det bara luftfuktigheten som ska säga sitt. Sen är jag klar.
Abibabo.
Konstutställningar
Den 26 mars har jag och min klass på Ölands folkhögskola avgångsutställning på Kalmar Konstmuseum. Ska bli otroligt kul och spännande och jag springer som vanligt runt som en förvirrad ekorre i min atelje och hemma och planerar för fullt!
Som sagt, spännande!
Så det tycker jag allt att ni får åka och kolla på!
Konstutställning med målerielever
Konstutställning med Markus Åkessons elever i Ateljehus Pukeberg.
Visas 14 mars -10 april.
Välkomna!
Och när ni ändå är igång med att titta på fantastisk konst så tycker jag att ni får svänga förbi Nybro bibliotek också. Där ställer jag och mina målarvänner ut som går på samma kurs i Ateljéhus Pukeberg.
På fredag eller lördag får jag även se ifall jag kommer med på Vårsalongen 2011 i Pukeberg som är en jurybedömd utställning som hålls varje år, vartannat för just måleri,teckning och grafik.
Spännande, spännande, och ni kan ju gissa hur mina nerver gör mig totalt omänsklig och förvirrad.
Abibabo.
Jerusalem, if I forget you, fire not gonna come from me tongue. Jerusalem, if I forget you, let my right hand forget what it's supposed to do.
Sädelsfälten som hon dansade i och jag trillade i.
Efter att ha färgat cementgolv ljust grå och all färg från min hud hade tagits bort så åkte jag till solbacken för att enligt planerna fotografera lite. Min insperation dog lite under förmiddagen då jag först inte trodde att fotograferingen skulle bli av, och när jag sedan till min besvikelse upptäckte att fältet med vita blommor, där vi till en början skulle ha fotograferat var överblommat blev jag helt klart lite insperationsfattig och trumpen. Men emmy var pepp. Hon var sådär mycket uppe i varv som man kan bli en solig dag med fint väder och vi åkte ut och började fotografera.
Kanske var det en bra kombination det där med uppåt och nedåt. För jag svor och emmy skrattade. Jag befallde och emmy dansade.
Det var otroligt roligt och på hemvägen besökte vi även delar av deras hem som jag aldrig kännt till. Helt plötsligt känner jag mig som den nya flickvännen igen som ska visas runt och presenteras. fast för naturen då.
Emmy blev ballettdansös i solen, fast de bilderna kommer senare, den karamellen ska jag suga lite på som min chef sagt under de två senaste veckorna. Vet inte riktigt vad jag tycer om det uttrycket, men fastnat har det gjort.
För övrigt så står jag just nu bara precis här. Här där mina fötter landar. Jag har ingen aning om hur de gjorde för att ta mig hit och jag har ingen aning om vilket håll de fortsätter att gå åt. Går gör de iallfall, i ballettliknande skor från Frankrike.
Jag har slutat skriva dagbok för att jag är rädd för vad mina händer ska berätta för mig, ser nu att jag nog har ett överskott av ord i mina fingrar, får nog göra någonting åt det snart.
Ska snart bli modig igen.
Snart.
Bring me the fucking riot...man.
The riot boys got your soul.
Abibabo.
All in now There’s a noise in the sky Following all the rules And not asking why
Musiken i mina öron får mig att lugna mig en aning. Men ännu kliar händerna febrilt och värker av massa vilja.
Att hämta målningen och bara låta allt växa lockar något gudomligt hos mig just nu. Men risken att förstöra får mig att tveka.
Livet på konstskolan flyter vidare och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Då man äntligen får leva i sin dröm som man så länge drömt om är det svårt att riktigt förstå eller fatta vad det är som verkligen händer.
When the sunset wheel begins
Turning into the night
I see everything in black and white
Become...
A love song for the collaboration
You and me will never be undone
We'll let it blow away
Abibabo.
When it's time to live and let die.
Abibabo
