Känsloutkast långt senare.

Gitarrspel i bakgrunden som dansar över betongväggarna. Folk anstränger sig. Verkligen. Och jag förstår dem och springer ibland ikapp.
Jag vill också ha en framtid förstår ni. Inom det jag håller väldigt kärt.
Sen om det dödar mig på köpet vet jag ännu inte.
Men gitarren håller mig lugn och får mig att samla tankarna för en sekund.

Jag saknar lakanen du sover i och vill helst av allt att du ska hålla för mina ögon och med leende mun säga att;
Du är hemma.
Målningarna står omkring mig och ser storögt och nyfiket på den som är dess skapare. Färgerna har ännu inte hunnit torka och jag har svårt att se ifall det blir bra eller inte.
De ser fundersamt på mig.
Jag ler och möter ibland deras blickar.

Jag trivs inte riktigt här, sa jag till solbruna ögon och ett yrväder till hår. Jag saknar verkligheten, den jag inspereras av.
Hon nickade och hummade lite, som hon alltid tycks göra och jag log. Mest för att jag fått det ur mig.

Kanske det är konsten som får en att se. kanske inte sanningen men något.



RSS 2.0