16 Decembers anteckningar från ateljén -Galenskapen i att sitta här och vänta.
Efter det tar dagar och ibland veckor vid då känslan inte finns där längre och huvudet med alla dess tankar om rätt, fel, härmas, nytänkade, samhällskritik, konst och att göra något på riktigt kommer emellan. Då sitter jag bara och stirrar och klumpen i magen bara växer.
Då tänker jag att inget av det här är på riktigt och inte ska vara riktigt för det är inte riktigt och inte vad jag är ute efter. Det kan det ju omöjligt vara eftersom känslan inte finns här hos mig när jag som mest behöver den. Den sviker mig.
Och jag målar och vet att jag alltid kommer att komma tillbaka, hur det än känns.
Ibland undrar jag om det är värt det. Att så ångestfyllt vänta på att känslan ska dyka upp på nytt.
Känner igen mycket! Det där med att förlora sig i något är oslagbart! Men nej det gör jag inte heller jämt. Sällan. Var alltid så ledsen och arg förut när det inte blev som jag ville på papprena men jag ritar nästan varje dag nu. Att det känns fel och galet och ångest och tvivel är som en del av alltihop. Det är som om det har blivit rätt och jag fäster mig inte på samma sätt. Måste vidare och framåt. Men i förra veckan stod jag och grät på en stol (?) för att jag är alldeles för dålig på att teckna. Men det tillhör väl också vanligheten och dagen efter kom jag underfund med något nytt.
Så vi tänker nog för mycket. Men att inte göra det är inget alternativ. Det svåra är väl att leva med det(/oss ;))
Tänker på serietecknarens arbetsprocess jag berättade om: två dagar ångest och en dags maniskt ritande. Och då är det ett framgångsrikt heltidsjobb.
Ja du har ju så rätt. Och som du säger så vet man det ju egentligen hela tiden men ändå envisas känslorna med att stirra upp en med annat. ja jag vet brukar också tänka på det du sagt med serietecknarna men blir även då en dålig dag lite uppstressad då jag tänker att de åtminstone får Några dagar i veckan som det faktiskt går att måla.
Känner dock att jag fortfarande håller på att lära mig hur min process fungerar. Att jag mer kan gå i en månad utan att ens kunna titta på en pensel 8 fasten jag gör det ändå) för att sen pang bom vet exakt vad jag ska göra och hur. När jag är mer sund i mina tankar så förstår jag hur jag fungerar men så ska man ju komma ihåg det där med att vara lite sund i sinnet jämt. ;) Som du säger så är det bara till att lära sig leva med det för som du säger så finns det inga alternativ. :P tihi det där med stolen låter som en scen ur mitt liv med! :P
