Jo asså.. nä glöm det. det var inget viktigt.
Inget att raportera, som vanligt, kan ju inte ens kalla detta för någon dagbok.
Måste gå o lägga mig så varför sitter jag här. Ska ju ta tag i mitt liv och vända på dygnet igen.. Men måste bara säga att jag fått åka buss idag, bråkat med telefonen igen och varit otroligt rastlös. Ska bli härligt att få åka till öland imon. Hoppas Linus inte skadar mig allt för mkt med sina nitar ^^
O jag ska ju för fan klippa mig imon! äntligen får jag se världen igen, ser ju inget med detta långa hår (enligt mig). men men..
som sagt.. det var inget, Så glöm det. Ska sova nu..
Det luktar rök
Det är tråkigt.
Det är tomt. Det är tyst. Det är tråkigt.
Musiken har tystnat och det enda som hörs är ljudet från fingertoppar mot tangenter.
Visst det är mörkt och jag får sitta vid en dator och skriva. Men det är fel dator, fel plats, fel tidpunkt och det finns ingen i min omgivning.
Kom igen, det regnar inte ens.
Ingen poesi föds och min mun bara håller käft helt plötsligt. Chockerande. Kanske det är för att det nu är Timbuktu som står för skriken mot samhället. Kanske jag helt enkelt bara blev stum för ett ögonblick för att jag saknar något helt annat. Kanske jag helt enkelt bara har det för tråkigt.
- Jean-Paul Sartres grundtankar
Min filosofi.
Upptäckte den en tråkig dag under en svenska lektion. Jag satt där och kollade på väggen som var fylld med citat och bilder av filosofer. Och så precis bredvid min bänk fann jag denna. jag läste det. Tänkte. Läste en gång till och for sedan med ett ryck upp från bänken och försvann med texten till biblioteket. Kopierade och tog med hem.
Det är verkligen min filosofi, så jag beundrar Jean-Paul Sartre en aning. ^^
Tråkhet.
Finns det något sådant ord. det ekar iallafall mot väggarna i det här huset just nu. Det ekar i min hjärna som o mdet vore något tänkvärt eller viktigt.
Det är så jävla tråkigt.
Tråkhet i allra hösta grad.
What so civil about war anyway..
Some men you just can't reach...
So, you get what we had here last week,
which is the way he wants it!
Well, he gets it!
N' I don't like it any more than you men."
- Civil War, Guns N' Roses
Regnet faller. Jag kan egentligen inte höra det, eftersom musiken har mitt liv i sin hand. Mitt medvetande. men jag kan höra det i mitt hjärta. Där finns det alltid. Där faller det ständigt, och jag ber. Jag viskar säg mig bror. Säg mig bror. Regnet kommer alltid att falla och jag kommer för all framtid stå där i det. Sträcka ut tungan och fånga dom varma regndropparna i min mun. Sträcka ut mina armar och andas friheten och framtiden.
Och en dag springer du med mig. Ut i regnet och skrattar. Skrattar fram en sanning så länge varit vilade långt inne i bröstet.
Det regnar och musiken blir till min luft. Jag andas och värken i bröstet släpper. Sanningen finns där. En sanning, stor som en hel värld.
Skrattet fyller hela den världen och världen utanför. Vill att du ska vara här och se det. Se hur regnet faller och att jag skrattar. Jag ler och jag andasoch behöver inte ens skrika. Jagbara viskar. Med ett leende på läpparna viskar jag att jag älskar dig. Och att jag för alltid kommer att älska verkligheten.
Regnet rinner längs mina kinder och droppar från mitt hår. regnet kommer för alltid att finns där. Spelar ingen roll vad Livet eller döden bär med sig. Regnet finns där alltid.
regnet finns där alltid. och avrje gång det faller ska jag med samma lycka som första gången viska lycklig.
"Det regnar, titta... det regnar."
Garderoben är vårt hem.
Borde först och främst packa. Snart ska jag få åka buss igen. fan vad jag älskar det. Hoppas det börjar regna också.
De senaste två dagarna har varit underbara. Fast nu vill inte kroppen mer. Nu vill den läggas ig ner och somna i en trygg famn. Men jag ler fy fan vad jag ler.
I torsdags var jag med Linus och Julia nere i Parken. Skitroligt med alla som försökte prata vett med Julia haha. Och det var en rolig hemresa ochså och vid mitt köksbord. Eller vi flesta tyckte det var roligt. Jag hade velat ha ett kort på oss tre när vi kom hem från parken. I ljuset från gatulyserna, gående mitt på vägen. Med Julia under ena armen och med Linus hand i den andra. Jag älskar det!
Mobbningen av Julia vid köksbordet var också otroligt rolig. "Ne men jag e possetiv vettu!"
Och dagen efter massor med överklassdamp i ett hav av röda blommor och musik.
På fredagen sen åkte jag till My som det var så länge sen jag var hos. Pierre fyllde år så då var det bara att börja festa igen vilket va otroligt roligt. My och jag upptäckte de absoluta bästa festplatserna i hennes hus och jag vet inte riktigt om det är garderoben eller badkaret som kommer på första plats.
Usch nu måste jag packa. Öland ett par dagar ska nog få mig pigg igen. Mitt sinne vilar tryggt på alkoholfyllda minnen och musiken lindar in alla vassa kanter i mjukaste bomull. Låt dagarna endast få bli fyllda med konst, poesi och musik. Det är sommarlov. Jag är fri och jag älskar allt och alla.
(Vi har alla olika sidor olika dagar, jag lite mer ^^)
Den e till dej. Den e till dej. Den här e till dej.
Vi skrattade..
Tänk om aldrig lakanen kvävt mig i sömnen och påmint mig om orden. Tänk om ljuset aldrig kommit in genom mitt fönster och påmint mig om att dom bara vill väl.
Hade en jättekonstig dröm idag.
Jag var ute med några kompisar utanför Willys och jag och en annan blev höga på några slags lyckopiller som min kompis sa att; ne de ska nog inte vara farligt. Timbuktus ord ekade i mitt huvud och jag försökte hoppa till andra sidan floden. Kommer inte ihåg om jag lyckades. Tror att du på något sätt hindrade mig.
Sen fick jag jättemycket post, som jag var tvungen att sortera. Och alla nummer av en viss tidning jag hade när jag var liten men som har försvunnit fanns där. Och jag tänkte gud vad Maria blir glad nu, för det är dom jag har gett henne till.
Sen skulle vi hem och äta och jag vinglade mig fram längst vägen. Med världen runt omkring och med ett stort flin på läpparna. Timbuktus ord i mitt sinn och en känsla som aldrig skulle gå över.
Drömmen låter väldigt tragisk med lyckopillerna och att jag försökte hoppa och allt det där. Men det var ingen tragisk dröm. Lyckopilrena kom från apoteket (var väl lättpåverkad) och floden som jag försökte hoppa över hade massa stenar man kunde hoppa på. Och du hindrade mig nog mest för att jag inte skulle försvinna någon annanstans.
Tänk vad man kan drömma. Tänk vad man kan känna. Tänk vad mycket man kan vakna och inse.
13.22
Du syntes mindre utanför mitt synfält kan du snälla gå tillbaka.
Telefonen är åter min ovän. Jag lovar jag ska slå sönder den en vacker dag.
En vacker dag ska jag ju slå sönder hela världen. Men inte än på ett tag.
Först telefonen.
Sen mig.
Sen dig.
Och sen hela världen.
den e till dej, den e till dej, den här e till dej.
Va? vill du inte ha min handgranat?
Vadå sprängas, ja vadå? sånt händer väl.
Så ta emot.
Den e till dej, Den e till dej, Den här e till dej
(Låt mig tilläga att allt vad orden innerhåller i den här bloggen är poesi. Vad som gömmer sig bakom poesin vet jag inte. Men tro inget. Tro inget.)
Min kudde luktar blod. Mina lakan luktar mord. Mina lakan luktar mord.
Är ensam igen. Och jag känner mig som ett barn då jag sitter här på min stol, i mörkret med ljuset från datorskärmen som min ändå ljuskälla. Håller om mina knän, blunar och lyssnar till Timbuktus ord i natten.
Tänk om telefonen aldrig varit min ovän. Eller om lakanen i min säng aldrig hade kvävt mig.
Tänk om orden aldrig förgiftat min själ och mitt sinne och tänk om mina ögon kunnat sluta se all poesi och konst.
Tack, nån som skrek. Orden lyser mot mig. En fråga. Det kräver ett svar. Någon talar till mig.
Tänk om poesin aldrig gjort mig sinnessjuk. Tänk om orden aldrig kännts så underbara. Tänk om.. Tänk om..
Det varma vattnet känns härligt i min mun. Det var länge sen jag drack te nu. Och det liksom värmer upp, och gör min själ mjuk. Inte svag, men mjuk. Väggarna utav hårdaste betong blir till fjädrar och blir till världens mjukaste dunkudde. Jag ska sova där inatt. Om det inte blir till en betongvägg igen.
För när jag kommer tillbaka.
Kommer marken börja skaka.
Dom som inte är galna.
Blir galna.
Sakna det dom aldrig haft.
Orden blev til en tillflykt. Men någonstans på vägen var det någon som svek och det slog över. Än en gång får jag leva i ovetande med något jag inte vet vad det är och som jag egentligen kanske inte vill veta.
Och nu försvann dom. Skriken från en annan människa. Någon att tala till. Mörkret kryper inpå min mjuka själ. Blev den svag? eller blev jag bara mörkrädd för en sekund. Rädd för allt som finns utanför musiken och dom vackra orden jag lever på. Och dig..
Fast dig är jag också rädd för så varför ljuger jag. Och orden också. Bullshit again. Som alltid.
Säg mig bror.
Vad kom allt våld ifrån?
Säg mig bror.
Vad kom dom svåra och skadliga orden ifrån och varför skadar dom så?
Det är ju bara ord.
Säg mig bror.
Varför finns du inte?
Säg mig bror.
Varför existerar du inte?
Vill sova. Borde sova. Ska sova. Vill sova. Snart.Snart.Snart.
Som gör mig ännu lessnare och jag blir nästan förbannad.
Men det som intye dödar mig blir jag ju starkare av.
Det är dags att stirra upp skiten och göra smartare val.
- The botten is nådd, Timbuktu
Försökte sova en gång. Men det gick inte för sig för min hjärna. Så upp igen. Igång med datan. Spy ut poesi och ord. Spyspyspy. Kanske det går över och ger mig en aning sömn. Säga till människorna att jag inte kan sova. Så att dom kan säga till mig att ne men va fan, varför inte då? surt för dig..
Timbuktus ord sjunker in i själen genom trötta öron och ögonen vill liksom gå i kors då jag försöker läsa ord jag inte själv skrivit.
Jag ser trött på dataskärmen, men inga fält blinkar blått.
Jag ser mig om i rummet. Som om något skulle bytt plats eller förändrats. Kanske mattan har blivit spygrön.
Jag ser efter.
Det hade den inte. Och Timbuktus ord styr åter mitt medvetande.
Va dumma vi var..
Nu sitter jag här och väntar på julia som snart kommer och lyssnar till dropkick murphys. Köpte deras skiva då jag var i växjö med jessan.
Fan vilken underbar lunchtimme asså.
Seriöst jessan du måste skriva ner den drömmen.
Få se om jag kommer ihåg nu.. Petter, Markus, Martin, Niklas, Han som hade en tjej som var otrogen, Niklas, Killen som flyttade till göteborg, Petter och sen Niklas. Hade jag rätt? :D
buhu vill tillbaka till linus. sitta nere i hans kök och läsa. Vi var otroligt sociala mot varandra då han satt och spelade data och jag som läste. Och sen Anton bredvid som försökte prata med oss båda... han fick inte så mycket till svar. :P
Usch, disk var det, tvätt var det, vuxenpoäng var det.. fast jag hoppar kaffet...
The botteen is nådd
Jag vakna med huvudvärk och sten i mitt bröst
Jag vet ingen tröst, jag måste sluta be till min törst
För det som kändes jobbigt känns nu dubbelt så svårt
Och hur illa betedde jag mig på klubben igår?
Jag var vidrig mot vänner, vad sa jag till tjejen?
Bråka med vakten om galnaste grejen
Ligger kvar i sängen, hoppas känslan ebbar
tills rummet krymper och jag trängs med väggar
Hon e 5 i 11, telefonen den ringer, försöker återfå minnet,
Vill här ifrån, och försvinner
ut i en bakfylla blandad med ångest
jag säger samma sak för 6002:e gången
Jag ska aldrig mer göra så jag känner såhär
Det kvittar vilken fest de är och hur många jag känner där
Jag svär om jag bara kan klara idag
så ska jag ta mig i kragen och vara så glad
För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen
Tillslut när jag orkar ta mig upp ur min bädd
får jag en chock när jag ser klockan är kvart över 1
jag skulle träffat min syster för typ en timme sen
jag missa telefon-tiden hos kronofogden igen
men jag lär ju mig aldrig av mina misstag
vilket ämne det jag har en brist av
varför går jag alltid över gränsen
min hjärna den står där brevid när det händer
jag måste ringa runt och be om förlåt
känns som jag hellre vill dö men vi får se hur det går
tacka fan för mina polare har tålamod med mig
hade jag vart dom hade jag knappt tåla att se mig
min kyl den är tom, mina pengar är slut
alla ledtrådar säger: förändra dig nu
patetisk och ynklig, fy fan vilken dag
Jag duschar men samvetet, det sitter kvar
För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen
Deppig som jag är börjar jag tänka på annat
som gör mig ännu ännu ledsnare och jag är nästan förbannad
men det som inte dödar mig blir jag ju starkare av
det är dags stirra upp skiten och göra smartare val
så knasst man kan vara, ja man smäller av
och de ät knappt att man klarar sånna sämre dar
innan det går för långt, nu är jag desperat
jag vill ju se till att göra nåt bättre av
denna korta tid som vi har här på denna planeten
kan man inte gå runt och skapa sina egna helveten
(Raahhh) äntligen så börjar ångesten släppa
och den bästa medicinen för mig är sånger som denna
Vi tittar upp ner, överallt
Jag sa: Upp ner och överallt
överallt Whooo
För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen
Vi tittar uppåt uppåt uppåt
Vi tittar uppåt uppåt uppåt
Yaro, yaro
högt lågt överallt...
- The botten is nådd, Timbuktu
Vi som aldrig sa hora. Vi är också de som aldrig blir deras.
I spy.
Fan gör det vilken sekund som helst. Spyr på hela världen där den står och bara stenglor på mig. Ett hånskratt bryter ut i en tystnad jag knappt kan hantera. Håll käft.
I spy I spy I spyyyy
Tål inte mer. Jag är allergisk mot männskligheten.
Paranoid. Paranoid. Sinnessjuk.
"-Du har det inte i dig.
Han tänkte:
Det är det enda jag har i mig"
- Vi som aldrig sa hora, Ronnie Sandalh
.... gaaahhh jag vill aldrig bli som hon, jag vill aldrig bli som dom!
O shit jag ljuger nog tillochmed när jag drömmer.
Timbuktu, Perkele, Rent, Moneybrother... Regnet lyssnar till mig. bara mig.
Kan inte klä världen i ord just nu. Bara sitter här. Lyssnar till musik som bara får mig att le och allt känns precis som förut. En tid jag inte längtar tillbaka till men som jag är glad att liksom på något sätt får återuppleva. Lugna röster säger mig att allt flyter på och att det inte finns några hinder.
Folk runt omkring mig berättar fantastiska historier. Sånt som man bara tror händer alla andra men inte dom i sin omgivning. Tänk att allt det där dom pratar om på tv och skriver böcker om finns just där. Precis där du står. Jag ska för alltid bevara dessa historier ni berättar för mig inom mig. En dag ska jag också skriva ner dem. Så att det blir till en bok. Så att alla andra precis som jag kan läsa och tänka att, shit, den personen har varit med om mycket.
Snart kommer linus med bussen. Regnet lyssnade för en gång skull till vad jag ville. Nu dansar min själ till Timbuktus The botten is nådd, Perkeles No shame och A song for you, Rent, och Moneybrothers can't stop.
8 Juli
Hann aldrig publicera förra inlägget som också blev halvklart men som jag nu inte kan fortsätta på. Förbjudet liksom. det går inte.
Men nu sitter jag här igen och försöker få saker gjorde samtidigt som jag försöker packa till bildkursen i bergkvara. det går inte så bra som man kanske förstår eftersom jag sitter här.
Hela helgen har jag varit på något ställe i blekinge som tydligen hette norje. Nära Oslo sa jag gång på gång.
Det regnade. Jag fick lyssna till ett liveband vid namn Live in despair. Jag fick se killen som jag trott var så full att han inte kunde stå på benen, men som i själva verket hade skadat knät då han vatt inne i tältet och lyssnat till Live in depair i moch högen längst fram. Jag fick skrika Svambobfyrkant till en kille med öl i handen och ett "hejvillduintehängamedmighemenstundtillminsäng" flin. Jag fick ligga i husvagnen med ljudet av regn utanför och med min mobil som hink där alla poesi ord spyddes ut. Jag fick höra Dropkick Murphys på reklamen till filmen The depated.
Och jag fick näst intill hjärtinfakt då jag spelade stress med Jessan och Sara.
Nu sitter jag här och lyssnar till Timbuktu och själen sover och dansar på samma gång.
Titta uppåt, uppåt, Titta uppåt, uppåt
Kroppen säger emot då jag inte lyssnar och timbuktus ord går rätt in i huvudet och ut. Borde fasta. Gör det inte. Och magen skriker igen.
manana manana!
Deppig som jag är börjar jag tänka på annat
som gör mig ännu ännu ledsnare och jag är nästan förbannad
men det som inte dödar mig blir jag ju starkare av
Borde packa. Borde massa saker, men jag lär ju mig aldrig av mina misstag och nu sitter jag här och bara njuter så länge lyckan varar. Tiden dödar mig igen och jag bara ler. Manana manana som vi säger.
Jag har kommit på en sak.
Jag är paranoid.
Det är fan inte klokt. Jag har kommit på det nu. Att jag fan inte är klok. (Och alla tänker: redan?) Mina tankar slår över och det går ju fan för långt. Poesin dränker mig. Musiken gör mig galen. Människorna gör mig osäker. Och hela världen gör mig rastlös.
Och orden ekar i mitt huvud. Manana. manana, som vi säger...
No shame
Okey, jag frös, visst. men snälla.
Låt mig få ligga i ett tält, med regnet och ljudet av någon som spyr i natten utanför och få lyssna till Perkeles No shame. Låt mig få ligga och frysa och få lyssna till Dropkick Murphys säckpipa och bara få blunda. Blunda och inte tänka på något annat än andetagen från personen som ligger bredvid mig och orden som skriks ut från högtalarna.
Tröttheten får ögonen att vilja gå i kors. En dålig inspelning av No shame går på repeat och jag funderar på om jag ska ta mig en fight med telefonen. Om jag åtminstone kunde få komma tillbaka till bussresan hem med kungers och The Misfits.
Borde sova. Ska sova. Får spy ut min poesi om helgen en annan dag.
