trasiga skor

And this is all that I can say
This is all that I can take
This is all that I can give

Sättet du bara ser förbi den männsklighet och de delar av vår tankeverksamhet jag hatar.
Sättet att inte ha några förväntningar på något så labilt som en människa.
Sättet du ser på mig och vet att jag kommer ångra de där orden jag nyss sa och sättet du ler på och berättar för mig att du förlåter mig.
Sättet du håller om mig och får mig att känna mig trygg från alla dessa onda varelser som verkar kretsa runt min icke existerande natur.
Sättet du tar min hand på utan att veta vart du ska följa mig till eller gå.

Ber om förlåtelse till de människor jag skadat, men ångrar inget.

Ber om förståelse då jag en natt som denna då regnet fallit konstant hela dagen får en känsla av att människan är god och upptäcker ett mejl i min inkorg som ger mig konkreta bevis på godhet.
tack så otroligt mycket.
Trodde den människoarten var utrotad, den som faktiskt brydde sig.

Ber om förlåtelse till dig jag skrek till. Vet att du inte kan hjälpa det, men vi är fler som desperat sträcker sig efter samma frihet, trampa inte på mig och dra icke ner mig för att själv nå vattenytan så ska jag vara din vän.


Sättet du sluter mina ögon med handflatorna och kysser på mina ögonlock berättar, utan ord om en vacker känsla jag för all evighet kan leva på.

Abibabo.

Vem kan stava till ordet sömn.








Abibabo.

Frågan är om man helt enkelt bara ska se till att överleva eller göra någonting åt livet i sig själv och världen så att den med en liten gnista från flera kan bli en mycket bättre plats för så många andra.

Frågan har gjort mig sömnlös så många nätter.
Vilket ska man välja.
Ena stunden känns den inre kampen den mest förnuftiga. Något som spelar roll och som i slutändan gör någon skillnad.
Men den yttre har jag svårt att lämna orörd, trots att jag med mina ynka 18 år har svårt att göra någonting åt den.
Jag kan bara använda min käft som än så länge ingen tar på speciellt stor allvar, delvis för att jag inte själv gör det, men också för att jag förtfarande är ung och inte förstår att man ska följa förnuftet och dess inre kamp mot frihet istället för den yttre.
kanske det inte är min sak att lägga mig i den yttre kampen där jag skulle vilja resa, uppleva, för att sedan kunna föra vidare den kunskap om vad som fattas i livet.

Vad ska det bli av mig om jag ägnar mig åt den yttre?
Kommer jag då fräta samman inombords och skrumpna ihop till alla människors lidande. Bli en kropp utan ben som kan hålla upp mig och utan fötter att bestämma min riktning.
Kommer människans lidande sätta sig fast vid min hud och krypa under den och färga min himmel grå.
Jag tycker inte om att se människor lida.
Helt ärligt så klarar jag inte av det. 

Men vad ska det bli av mig om jag tar åt mig den inre kampen.
Ska jag bara stå där med mitt stafli, min vita duk och min pensel utan att ha en historia att berätta.
Inget syfte, inget motiv.
Kommer jag någonsin kunna skriva med färg och måla med ord om jag står kvar där jag är och plågas av att inte veta vad som finns utanför.
Redan nu saknar jag ofta ojektiv för min syn att rikta in sig på och beskriva. 
Man blir så instängd och inriktad på sina egna problem.


inget depp, bara funderar lite.
Blir så då man ligger sömnlös ett par nätter. 
Man har ju inte direkt något bättre för sig.
Och vårt hus knakar.
Det sjunger om olydnad då jag försöker smyga ut på äventyr.
Oftast blir det bara ett öppet fönster, en bok och lite musik. Skriver gör jag också ofta.
Det är på natten som orden når en bäst, då inget annat kommer ivägen. 

Men att ligga sömnlös är inget jag gillar trots att texten och så mycket annat blir underbart. 
Är en morgonmänniska. 
Gillar att stiga upp då ingen till synes är vaken än och få se på när en hel stad vaknar.
Då vet man att det finns dom som lyssnar.

Abibabo.