Ibland är drömmen det vackraste man har.
Men om man snurrar och har tillräcklig hastighet då märker man inte att man är död"
- Hedvig Österberg
Det är lustigt.
Hur ens kropp ändrar form hela tiden och anpassar sig efter hjärnans signaler
om ond bråd död.
Och det är väldigt lustigt
hur andra kroppar
inte
formar sig efter min kropp
och min
hjärnsubstans
utan istället låter sig bli stel
så att hud blir till mjuk sten
och inte alls är mänsklig hud längre.
liskom ett orealistiskt hjältedåd
med konsekvenserna därtill.
min kropp formar sig efter stenmuren.
den känns varm och bultar mot min skakande hud.
och jag tänker
om man snurrar och har tillräcklig hastighet då märker man inte att man är död.
Abibabo.
Tystnad.
"Och plötsligt viste hon att det var hit våra själar kom; de tog plats i kaninerna. Det var som om bara det sköraste membran hindrade henne från att lämna sin stilla, rotade kropp och fara in i en av dem; en liten kaninunge som tryckte vid sin mors sida, sökte hennes svarta öga, speglade sig i det, läste ett tecken till avsked där och följde henne in i diset, i kaninernas himmel.
Hon stod och såg ut över heden. Det hade omärkligt blivit dunklar. Skymningen kom den dimmiga luften att flimra som av fint sot. Ur den smala tallskogens bryn kallade en ensam fågel:
Du är människa. Snart ska det vara mörkt.
Det är dags att återvända"
- Kaninernas himmel, Inger Edelfeldt
Tystnad.
Våra fötter går på en stig av gittrande frost och det är vackert men kallt.
Jag tänker på hur effektfullt de fula gatulyserna som står i rad, liksom i givakt då vi går förbi, skulle bli om de fick plats i en bild.
en enda bild.
För känslans skull. För min skull.
Tystnad.
Du står bredvid mig då jag åter igen faller ihop på golvet.
Du väntar.
Jag väntar.
Våra andetag är så olika varandra just nu, vilket är bra.
Referenser till verkligheten är alltid bra för att icke försvinna in något slags melankoliskt drama på svt.
Minuter är åter minuter och jag reser mig.
Vi fortsätter med minnerna i behåll. Att låtsas som inget hade hänt vore meningslöst.
Abibabo.
Still counting
Abibabo.
Counting all the assholes in the room, well I´m definitely not alone.
Still counting
Försöker försöker försöker.
men kan inte förklara det just nu.
det knyter sig i magen på mig.
jag går runt och väntar.
Abibabo.
ljud i form av tecken.
har fått för mig att detta hjälper.
mitt hopp dör aldrig ut trots de nio böcker jag nu sitter och läser igenom.
alla med samma bitande ångest förklätt i vacka ord skrivet med hård svart blyerts.
Jag fortsätter att skriva.
i hopp om bättre tider.
bättre dagar.
och bättre nätter.
Om någon kan beskriva känslan åt mig,
så vore jag djupt och för evigt tacksam.
abibabo.
