trasiga skor

I forget to pray for the angels, then the angels forget to pray for us.
Var ett tag sedan dessa toner fyllde ett tomrum nu. Andas. andas. Vad var det nu jag ville säga. Sömn kanske. Det var kanske ordet jag sökte, men aldrig fann. Jag vet inte riktigt.
Jag söker uttrycket. Jag söker känslan.
Kommer du ihåg det my.
Står det fortfarande skrivet på din fula tapet hos dig.
Finns det fortfarande kvar, i svag blyerts, kladdigt och skakigt.
fan va länge sen det känns. Liksom tiden då jag knappt var människa utan en varelse vars hem var musiken, orden, solen och min gula tapet. Blir mycket tapeter här. Tror det är något speciellt med dom. Betydande liksom. Kanske bara för mig, men iallafall...
Solprinsens syster.
Min mun har inte smakat på denna titel sen jag vet inte när. När förlorade jag den. När förlorade jag allt. Och när fick jag allt tillbaka.
Känsloutkasten. haha va fan tog dom vägen. Antar att det är det jag nu har framför mig.

Skulle ha varit på min bildkurs just nu och låtit min pensel måla hela världen i färg. Men jag tror inte mina händer hade tillåtit friheten idag. Dom är stela av kyla. Så för att inte förstöra dig så lät jag bli idag.
Du får stå tills nästa gång, lutad mot stenväggen i källaren med ditt svartbruna hår och din röda tröja. Hoppas inte du fryser. Vet inte riktigt om en oljemålning kan frysa. men kanske kärlek i färg.
Vart tog den riktiga poesin vägen. Förlåt nathalie, men nu pratar vi inte samma poesi. poesin jag syftar på är död. den dog värdigt och ska förbli död trots att den var rolig att skapa. Det var orden om en dröm utanför världen. 
My brother, my killer.
Säg mig bror.

Det ser ut som jag saknar något. Som något fattas mig för att citera fanny lite. Det ser ut som att jag saknar något som inte längre tillhör mig. Som om jag tappade det någonstans på vägen.
Jag tappade det inte. Jag la det ner. I små små bitar la jag ner det på vägen och gick. Mina barfota fötter dansade vidare utan tyngd på asfalten med ord som föll och ord som sjönk in. Har något någonsin varit så vackert, som en dansande flicka i en uppstigande sol med orden liggandes runt henne på den varma asfalten.
Jag tror jag kommer ihåg.
Jag tror jag kommer ihåg trädens färggranna löv i solens gula sken. Jag tror jag minns att hennes sinne dansade just då. I frihetens fängelse dansade det med poesin som väktare.

Fingertopparna börjar värmas upp och längtar efter färg att skapa med. Kroppen förlorar sin stelhet och genom ord tror jag någon blåste liv i hoppet.
Jag söker uttrycket. Jag söker känslan.
Abibabo.

Överskrift: Sisters of Mercy, Leonard Cohen

Frysa i tält, hoppa på röksvampar, vänta på lördagens kvällsmat, ut och gå och nästan blåsa bort. titta på kunskapskanalen, springa och bli hög i nattluften, lägga sig ner och lyckligt titta på himlen.


"Glöm inte raggsockarna.."
"Va!?"
"Glöm inte raggsockarna!"
"va?.. öhh.. a okey.."
Jag låg vaken i vårt frusna tält och lyssande på vinden och nattens alla ljud då linus plötsligt vaknade, vände sig mot mig och sa detta till mig. 
Jag menar.. va fan menar man med dessa ord. Seriöst så låg jag hela natten och funderade på denna komiska men riktiga mening han hade sagt mig.
Dagen efter fick jag reda på att han endast velat se hur jag skulle reagera. haha vissa människor tänker inte bara saker utan gör dem öven i praktisken.. ganska komiskt faktiskt, tro mig haha, när det väl händer.

abibabo.


Helgens filosofi har byggt på tanken runt nattluftens sätt att göra en hög. Hur den kalla nattluften får ens lungor att andas mjukt och hur den får ögonen att se allting så himla klart. Filosofi och filosofi, men det är en tanke. 
Om jag hade fått hade jag sprungit hela natten eller bara legat kvar på stenplattorna där jag la mig och väntade på linus. Nattluften kan göra vilken värld som helst underbar. Som om min inte redan var det, men sömnen hade lidit hela veckan och själen balanserade åter igen på den där sköra tråden som jag hatar så. Ögonen stängs lätt och man ser inte saker och ting som de verkligen ser ut. 

Var aldrig vaken med mig.
Sov med mig istället.
Vila din kropp och ditt sinne.
Och låt mig få förstöra mitt. 
En konstnärs uttryck.. kill your darlings. Vissa saker måste få dö för att andra ska födas.
Så sov, för min skull.
Var aldrig vaken, för min skull. 

Poesi. själ. nattluft. skrik. andetag. abibabo.  
 

Choose your future. Choose life.
Om jag ska dö vill jag dö till a perfect day med Lou Reed. Eller
vad är det alla med estetiskt blod tjatar om. Denna Lou Reed.
Iallafall så har jag nu för första gången fått höra denna omtalade låt.
För idag har jag äntligen fått se trainspotting.
Jag satte in kassetten i videon, tryckte på play och så var jag fast. In i en värld full av sprutor, heroin, spädbarnsdöd, skrik och converse mot vattenfyllda kakelgolv fastnade jag för ett slag och egentligen var det ju inte det som sa mig någonting. Endast orden. 
Choose your future. Choose life.   

Men det är inte den enda filmen jag har sett idag. det är felr än bara två meningar, tyvärr, som ekar i mitt huvud. Blir jobbigt i längden nämligen med så mycket ord och uttryck i en och samma själ. Skaver liksom tillslut.
Ne, idag har jag också sett filmen "De feta åren är förbi" som jag längtat efter att få se i nästan två år.
De sissta orden från denna film är också de ord som river hål på min hjärna men som bara vill väl.
Vissa människor förändras aldrig.

Så, nu sitter jag här med en inflamerad själ full med ord och stavelser och en kamera full med bilder. Hade en underbar dag i lördags då mina vänner tog med mig till Kalmar för att fira mina 17 fyllda år.
Man säger att man når en mans hjärta via magen, men det stämmer fan in på mig också. Jag tillhör tyvärr också den kategorien. Pumba och mysan bjöd mig först på mat och sen på bio.
Ännu en film!

Hela dagen bestod av Lycka men den kunde tydligen växa. För det var precis vad den gjorde då Fanny nickade rätt åt min gissning att det var Ett öga rött som vi skulle se. En underbar film, och en underbar dag.
Den vise vill veta, den dåraktige talar.

Efter att ha dansat på bussstationen i solnedgången och i ljuset från gatulyserna satte sig jag och fanny på bussen och lyssande på ljuvlig musik.
Musik. Jag somnar nästan. Några samtal till linus. Nervositet för jag vet knappt vart jag ska stiga av men framstår mig själv som säker för att inte göra fanny orolig. Trycker på stop. Går av. Springer ännu en gång i ljuset från gatulyserna, dom ända i hela världen, över till andra sidan vägen. Sätter på mig hörlurarna till mp3. Går ett par steg. Möts av två billysen och så en bildörr som öppnas. Mer lycka kunde det visst bli.

Vissa människor förändras aldrig.
Den vise vill veta, den dåraktige talar.
Choose your future. Choose life.

"Hur många är ni då?"
Jag stod där ute i natten på grusplanen med hela famnen full med penslar och färg. och även fast det kanske var mina armar som höll i färgtuberna kändes det som all färg istället fanns inom mig.
"Vi är fem stycken"
sa jag till henne då hon frågat om hur många vi var på bildkursen. Sedan la jag till ett helt hav av ord om hur roligt det var också. Munnen gick som om jag fått betalt för det och varje gång jag avslutat en mening såg jag upp mot den sjärnprydda himmlen och fann fler ord i min rostiga själ som nu börjar få liv. Kanske kan man måla sjärnhimmlen?
Det fanns inga gränser. Världen låg för mina fötter. Lyckan var total.
 



Fan vad jag längtar tillbaka till Rassle. Jag vet, jag frös så att jag sen hade ont i mina ben ändå till dagen efter. Jag vet att jag helst av allt hade velat somna då jag låg där i gräset till Perkeles skrik bredvid linus. Men jag kommer alltid minnas det som en befrielse för själen och ett minne för livet. Låt mig frysa. Låt mig skaka av trötthet. Bara jag får skrika till musik i natten bredvid människor med förhoppningar och drömmar, precis som jag. 
Alla säger att sommaren har varit skit. Om du frågar mig svarar jag med lycka i rösten att det var den bästa tiden i mitt liv och den ännu inte är slut. Jag skriker. Jag andas.  

Och det är tårarna jag hatar som faller tungt med dig.

- vet tyvärr inte vilken låt det är än, Loke är iallafall artisten.

(Överskriften är från Nixon, Tiger Lou) .. måste bli bättre på att skriva vilka det är jag citerar.

Fyfanhelvetesjävlaskit vad mycket jag hatar er just nu. Fy fan hur kan ni bara svälja samhällets osynliga regler, som ni själva dessutom skapat. Ni snackar om frihet och att ni absolut inte ska följa samhället. Och så kommer ni och tror att ni äger dem alla! Sånna jävla losers. Skulle just nu bara vilja skriva namn och bara skälla ut er som satan. För att ni anser att ni har rätten att sätta er på andra människor.
Vart tog den riktiga friheten vägen? Den som inte bryr sig. Den som inte är beroende. Den som inte hatar och försöker stå över någon annan?
 Hur i helvete ska man kunna skapa frihet när den där amn söker efter den är som mest fångad. Gick den här vägen för att jag trodde att jag skulle inna mer frihet. Men istället hittade jag dessa jävla osynliga regler och allt jävla hat som blir ifall man blundar för dem.
Efter detta finns ju inga kvar. Alla följer sina jävla regler!

Säg mig bror.
Vart tog friheten vägen?
Säg mig bror.
Har friheten någonsin existerat?