trasiga skor

"Vi får resa någon gång" sa du och log.
"Vill du det" frågade jag. "Jag menar, du gillar det här så mycket."
fåglarna kvittrade i parken där vi satt och ljuset från solen letade sig in mellan trädens nakna grenar där snön låg tung och blöt.
I drömmarna var den fortfarande lätt och vit.
Han sparkade lite med foten i den smutsiga snön. Det är när jag ser sådan där snö som jag vill bli miljöaktivist, tänker jag. Men det blir aldrig av tänker jag i nästa andetag och väntar på ord.
"Ja, det tror jag, säger han fundersamt. Jag kan ju inte stanna här hela livet. Tiden har sin gång och jag är ingen gud och kan inte direkt stanna upp allt."
han såg på mig och jag log till svars.
"Jag gillar då du pratar sådär."
"Hur då?"
Jag målar i snön tills mina fingrar blir röda och värker av kyla. Jag ler.
"Sådär, som en människa alltid borde prata."

miljöbeskrivningarna är inge vidare. men den ligger på skissbordet. Jag skriker av lycka över att ha skapat ord.

Abibabo.

Jagade av händer
döljer sig i månen
eldflugorna

Huvudet vill skapa, men kroppen ligger tungt kvar i sängen och ber om mer sömn. Jag blir frusterad.
I huvudet på mig springer tankarna runt om godhet, religion och vad som egentligen är rätt?
Det är högst osannolikt att inte Gud skulle ha någon verkan i den värld vi lever i. Men jag tror inte på hans existens eller att den alla gånger är av godo. Sådant här har jag hört att man ska akta sig för.
...
Läser en bok som gör mig snurrig.

Har inget nytt att ta till mig så jag stannar och lyssnar mer intensivt till de ljud jag redan har nära.
saker förändras så.

Jag saknar folks ord som förvånar och upprör. Ord som för med sig sanning och insikt. Min tunga börjar damma.
Jag tränger längre in i kroppen och hittar tristess och längtan.
Där någonstans finns längtaden efter uppmärksamhet. Ni vet som var så påtängande för ett par år sedan, som ännu finns kvar men som ingen vill erkänna sig ha kvar.

Hon stod nere i hallen, påväg ut i mörkret då hon berättade om hur hon skakade, grät och svor. Hur hennes dotter aldrig ringde längre och hur natten aldrig kom med ljuv sömn till henne längre, som alltid förr.
Tanken slog mig då att det aldrig förändras.
Och då ville jag springa, o gud vad jag ville springa - långt, långt bort.

Plötsligt spelas en låt full av minnen.
Jag stannar upp, lyssnar, minns och dansar lyckligt tillbaka till där jag en gång började.
åh vad jag älskar dig.

   

Glöm det är ni snälla.

Abibabo.

längtar. Behöver dessa nya ord. Jag känner det.
Behöver annat än barr och ilska att ha mellan mina tänder då de gnisslar mot varandra.

Just nu fotograferar jag hela världen under mordhot.
Stilla hela världen tack.


Abibabo.

sitter uppe, länge, och väntar på att solen åter ska gå upp över skogen.
vågar knappt lägga mig ner, för då somnar jag, och jag vet, att samma dröm kommer hemsöka mig igen.
en händelse, där en mans begär och lustar blev motivet för ett fruktansvärt brott och blev början på en flickas nedgång och ras. ett livs stolthet slocknar, och kvar finns en tom kropp i ingemansland.

Drömtydning är något vi ska hålla på med senare vet jag i psykologin, men ärligt talat, vem vill veta syftet med drömmar som dessa?
Vem vill undersöka smärtans rötter och pussla in dem i sitt eget liv och inse att det är därifrån, någonstans, som fröt en gång blivit sått?

Ni får ursäkta mitt till synes mörka tänk.
Nu ska jag läsa och inte tänka mera.  

föresten. 
någon mer än jag som kan skriva ner tankegångar ni själva inte tycker är korrekta, bara för att det ibland kan bli vackert?



Abibabo.