Why can't you se that you are my child Why don't you know that you are my mind
Jag har tappat det.
Tappat det mesta sedan olyckan.
Hos mig finns inte längre några meningsfrågor.
Och inte någon tvekan om livet.
Och du ser på mig med sådan öertygelse.
Om att jag aldrig mer kommer att tveka.
Och det gör jag väl inte heller.
Bara tappar saker.
Och slutar minnas dem.
tell everyone in the world that I'm you.
Nu står jag här med min vinflaska av brunt glas och med lövkrans i håret.
och blodet rinnandes längs min tinning
har jag redan glömt.
jag har glömt blodet i dina ögon
och jag har glömt känslan av hur mitt huvud krossar glas.
Du torkar bort blodet från mitt ansikte och jag glömmer snabbt.
men när du blundar så ser jag
och jag kramar åter lakan i svartaste natt.
Men du håller om mig.
Igen.
och jag skriker till dig.
Jag minns inte längre lukten av blod.
Jag tappar minnet någonstans i trappan påväg upp mot mitt rum med löven som faller från mitt huvud.
Vinflaskan är tom.
Mitt huvud viskar.
Tänka sig att du kunde.
Du kunde glöma och jag somnar in i alkoholens förvridna dimma med lövkronan slängd på golvet framför mig.
Abibabo.
baby, I'm gonna leave you
Och jag funderade på hur man ser på människor och den andra verkligheten.
Men nej.
nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej
Jag föredrar En verklighet. det räcker för mig. Jag ser saker som ni inte ser ändå.
but now I have to go.
Ut i natten.
Led Zeppelin får mig att skrika.
Och runt omkring mig dansar fulla människor och pissar på väggarna.
Kliv inte där säger han och pekar övertydligt på det mörkare området intill väggen.
Nä, nä det ska jag inte, svarar jag och fortsätter att springa, skrika, försvinna.
Skratt skratt skratt skratt skratt skratt skratt skratt skratt
Deras verklighet hånar min egen.
Och jag flyter in i musiken och önskar på något sätt att jag kunde förklara mig, istället för att försvara mig.
Hey Gloria,this is why we're on the edge. The fight of our lives been drawn to this undying love
natten omsluter mig med sådan ömhet.
Och fiolerna i musiken får mig att smeka natten lika mjukt tillbaka.
Min hud blir den vackra kontrasten som livet i allt det döda.
För den är varm.
den nästan värker av värmen från dig och jag önskar bara att du kunde känna det.
Musiken får mig att le.
Den hesa rösten och gitarrerna får mig att rysa av välbehag och jag väntar med spänning på de kommande dagarna.
Att få leva i en dröm, bara för ett slag, kan göra vem som helt odödlig.
Jag låter det som skaver vara.
Och försöker endast andas i takt med tidens gång.
Jag tror faktiskt inte att jag är riktigt medveten om vad som händer.
Denna sommar är endast en andhämtning.
En härlig anhämtning, en andhämtning som representerar alla de andetag jag missat under min skolgång.
Nu står mitt gula rum som jag förut älskat så fallfärdigt.
Och bara en blick på det får mig spyfärdig.
Äcklad.
För där finns allt det jag itne l'ngre vill ha i mina lungor.
Alla texter, alla bilder, alla minnerna fastklistrade med solljuset på väggarna.
det är vackert men jag vill inte ha det.
Så jag vänder om, låter det som skaver vara och tar ett djupt långt andetag.
Min hud är varm och jag sover i ett nytt rum.
Med en enkel säng och massor med nya skuggor om natten.
Skuggarna faller över min hud och jag önskar att du kunde se det.
Känna allt det jag känner nu.
Soundtrack: Viva La Gloria - Green Day
Abibabo.
.
Jag saknar någonting.
Kanske det bara är hud som värker i brist på mer vetskap om verkligheten.
Men jag saknar henne.
Och jag saknar även doften av cigratter, vilket innebär att jag saknar henne också.
vilket ändå är märkligt.
När så få ord är sagda.
Jag sitter och låter mina känslor leka tafatt i min kropp då texterna i musiken och dess tempo fyller mig med viljan att skapa och bara springa iväg till allt som finns att springa iväg till.
Ibland får jag bara lust att våldgästa folk.
har fått för mig att det skulle förändra saker.
Typ att tekoppen skulle stå varm framför dem och jag bara skulle stå där, helst med små små droppar varmt regn i håret.
de skulle vara ensamma och i skenet från den svaga lampan skulle jag se att personen som satt där log.
Och jag skulle undra avrför hon log. Om det jag gjorde i själva fallet var patetiskt. Och du skulle utan ansträngning se min underlägsenhet. Ungefär som han kan se min underkastelse då jag älskar dig. det går inte att göra på annat vis.
Det syns hur jag än gör.
Min desperation och osäkerhet lyser igenom mitt så tunna skin.
Men du skulle skaka på huvudet och snurra lite på din tekopp. Säga att det var sött, jobbigt, konstigt, allt som man inte fick och som fick dig att känna dig instängd men ändå lättad.
När jag bad skulle du berätta.
Och jag skulle lyssna tills jag till slut började kräkas.
Jag slutar då tårarna rinner och jag på riktigt inser att jag gett mig in på något jag verkligen inte förstår och har med att göra.
Men jag ville ju så gärna.
Få se dig där med din tekopp och känna hur det varma regnet sköljde av allt tvivel som satt fast vid början av min ryggrad.
Sen skulle jag tända en cigg.
Och be någon annan röka den då jag själv inte kan.
Endast för att känna doften.
Jag tror du hade ställt upp.
Och vi hade säkerligen dansat till det där halvbra bandet och dansat oss fulla på livet som ännu finns kvar men som snart, alldeles strax kommer att försvinna.
Jag saknar henne.
och henne.
men i själva verket handlar det nog bara om att jag är sjuk, är ensam hemma.
och trots all min ilska och vilja inte har orken att skapa annat än ord.
I think we were about 17 when you said "money is gonna make me free"
Vi småpratar lite om vädret, potatis och vackra blommor.
Sen säger hon att cyklen är till för att röra på sig och låter mig låna den.
Lycklig och glad cyklar jag ut i skogen för att slutligen komma till linus.
Men skogen är vacker så att inte stanna var en omöjlighet.
Åh vad jag älskar att vara fri.
Som jag tidigare sagt så lever dem i en riktig sagovärld. Från det att motorvägen slutar fram till deras hus känns det som att fantasin bestämt sig för att stanna. Mest troligt är att magin inte skulle finnas där ifall jag bodde här. Men jag blir otroligt lycklig varje gång jag går genom dessa skogar och landskap och påverkas av insperationen som tycks växa med med det gröna gräset.
Vi låter oss växa.
Väl framme hos linus blev det mys, tacos och film.
När jag vaknade upp nästa dag satte jag mig åter på cyklen och cyklade tillbaka in i verkligehten.
Dags för vinkväll!
Yeeey!
Ensam är stark, vilket jävla skitsnack.
frågetecken.
är tydligen hemkommen nu.
är tydligen tillbaka.
är tydligen inte så duktig på att bearbeta.
är tydligen inte så beväm i att vara människa.
men är tydligen väldigt glad i att resa och få veta.
Jag är hemkommen från Bosnien-Hercegovina nu.
Och gud vad jag är glad att jag åkte!
Det skaver, och andningen är tung. men jag ville veta. Jag vill veta vad det är vi gör med oss själva.
Och det var vackert.
så otroligt vackert.
och tydligen så behöver vi varandra.
men det har vi ju alltid vetat.
vi skiter bara i det.
Abibabo.
"Jag har en drivkraft som får mig att vara här idag. Jag är så fruktansvärt rädd för framtiden."
"Min skolkamrat och jag var tiden innan kriget arbetskamrater och hade gjort lumpen tillsammans. När han en dag stod utan för mitt hem med vapnet i handen slog det mig för första gången att han var serb och jag muslim.
En vecka tidigare hade vi varit arbetskamrater och pratat med varandra som ingenting. Då var vi arbetskamrater, nu var han serb och jag muslim."
"Vi satt på bussen och jag höll min nyfödda son i min famn. Han skrek och jag visste att han var hungrig, men vad kunde jag göra då inget fanns att ge"
Citat från Fazil som är långt ifrån orginalet men med samma innebörd.
Jag är bestört och har den där känslan av oro i magen som ställer mig frågan vilken slags art jag egentligen tillhör och vad en människa är?
Det svider och skaver.
men jag är tacksam över den insikt jag får.
Abibabo.
When your own world comes undone, let me be the one say; Your God ain't looking down at me
I will not forgive!
I won't forgive.
I won't do whatever you want to.
I won't forgive.
I won't do whatever you want to.
Do you remember me?
And the kid I used to be?
Not the same as I used to be!
Oh, do you remember me?
så svårt att klä i ord.
det där med minnen som skaver någonstans innanför.
skaver,
eller vilar,
vilar likt ett vackert minne.
Ett minne som blev dömt i samma stund som det tog sitt första andetag var dömt till att dö. att misslyckas.
kanske det aldrig var dömt att dö och bara vackert vilar tryggt innanför dessa väggar.
men orden sviker.
såväl dina.
som mina.
och jag tröttnar.
abibabo.
They'll know just who we are
We wanna be somebodies
When were dead,
They'll know just who we are
Abibabo.
Counting all the assholes in the room, well I´m definitely not alone.
Still counting
Försöker försöker försöker.
men kan inte förklara det just nu.
det knyter sig i magen på mig.
jag går runt och väntar.
Abibabo.
ljud i form av tecken.
har fått för mig att detta hjälper.
mitt hopp dör aldrig ut trots de nio böcker jag nu sitter och läser igenom.
alla med samma bitande ångest förklätt i vacka ord skrivet med hård svart blyerts.
Jag fortsätter att skriva.
i hopp om bättre tider.
bättre dagar.
och bättre nätter.
Om någon kan beskriva känslan åt mig,
så vore jag djupt och för evigt tacksam.
abibabo.
för en ork som inte fanns du saknar min, jag saknar din.
Abibabo.
How can one little street swallow so many lives
Ni vet vad jag menar.
Precis.
Och ni läser mig som en öppen bok.
Precis.
Abibabo.
remember me to the one who lives there
Inte nu.
l ä n g t a n
Du bär mig i dina armar. Båda oss kan döda. Båda oss kan dö.
Dessa är de sista dagarna och jag känner mig liten.
Jag kommer att älska dig som min egna lilla son, som mitt eget blod om jag haft något kvar.
Blodådror ur funktion, ta orden istället.
Mina armar kan knappt greppa dig. Men det går över, det läker.
Kliar.
Och läker.
Oroa dig inte.
Jag skall älska dig som min egen son. Jag skall älska dig som mitt eget blod.
Då vi läker och frodas, skall jag älska dig.
Försöker läsa men tankarna ligger på annat håll.
fotograferar lite för att bli av med längtan och en outhädlig ängslan men hud som saknar är svår att kasta bort.
det finns ändå lugn i varje handling jag gör och varje tanke som passerar mitt huvud.
Föresten, vill lära mig att hantera rörlig bild. om jag inte minns fel så har jag nämt det tidigare. Efter gårdagens dokumentärer och filmklipp om dracula så arbetar huvudet hårt med att skapa en bra skräckscen. Pappa och jag satt länge framför Tv:n och diskuterade bra scener i Omen igår. Älskar verkligen scenen då han cyklar på trehjulingen.
nu blir det soppa och bröd.Sen jag ska minsann fortsätta med mitt drömmande.
saknar dig.
Abibabo.
det var någonstans mellan ordens skapelse och blodet från mina läppar som jag helt tappade det.
det psykologiska perspektivet ligger bredvid mig och svider.
Jag vill inte.
Jag vill inte ha påverkan.
Vill inte ha orden.
Vill inte ha känslan.
I mig.
Utanför vilar mänskligheten och ler obehagligt mot mig. De fösöker prata med mig men mina sinnen är inte till för att lyssna. Inte just nu.
Nu vill jag bara ha vatten.
Du bär mig i dina armar. Båda oss kan döda. Båda oss kan dö.
Dessa är de sista dagarna och jag känner mig liten.
Abibabo.
Det är vi som bestämmer.
hoppar hårt i marken och vattnet skvätter.
skatorna flyger oroligt över mig.
när slutade människorna att förstå.
du borde lyssna.
du borde ringa honom. Tro inte att jag känner till din historia tróts att jag inte håller i några ord.
du borde glömma.
du borde sluta vara någon du inte är.
och du...
förbli som du alltid varit, så att jag har något att springa tillbaka till då det blir natt.
efter min flykt i staden från tanken
gick jag hem och lät mina andningsvägar sjunka ner under vattenytan.
tanken
fri.
när jag kommer upp igen slappnar jag av, eller försöker, och tänker på skönhetens tabu då det gäller människokroppen och fotografisk konst.
Jag tänker åter på minnen som bultar i min kropp.
Den här gången kan jag inte bestämma mig för ifall det känns rätt eller fel.
det var något fint med minnerna jag kom på.
men nu har jag glömt det.
Abibabo.
det börjar bli sent, det sitter fast mellan dina revben.
längtar. Behöver dessa nya ord. Jag känner det.
Behöver annat än barr och ilska att ha mellan mina tänder då de gnisslar mot varandra.
Just nu fotograferar jag hela världen under mordhot.
Stilla hela världen tack.
Abibabo.
Do you think you can show me, how I come this far?
springer du ofta ut i skogen och skriker åt närmsta barkträd för att du är så jävla förbannad på att du är född ur denna natur.
jord jord jord.
hård jord, smutsig jord.
fast mossan ovan luktar gott och tillslut ligger jag bara i en hög i skogen och lyssnar.
drar in lukterna av fuktigt gräs och fuktig natur.
har du någonsin början tugga på barr i brist på annan sysselsättning.
funderar över livets stora gåta och ser på när solen har sin sista vandring över himlen och till slut blir gul och stor där borta bakom barrträden.
plötsligt får du dåligt samvete över barren du agressivt tuggar på och spottar ut dem. Det är ju faktiskt inte deras fel att jag är född här och inte kan handskas med den kropp jag fått.
Abibabo.
"Jag vet att du behöver tid"
skriker rakt ut.
sen skrattar jag, för du besvarar mina tankar för stunden och håller om mig på avstånd.
Om jag ändå kunde få allt jag behöver.
Jag vet,
du behöver tid.
Abibabo.
