kanske lite.

med gråten i halsen stod jag i trappen och började envisas med att jag inte skulle med till öland.
mina föräldrar såg trött på mig och påminde mig om gårdagen.. att det trots allt kanske blev lite för sent och lite för mycket av det goda.
aldrig.
beslutsamt gick jag upp för trappen igen.
jag har aldrig varit bakfull och kommer aldrig heller att bli det. eller, nästan iallfall.


haft en helt underbar helg.
torsdagen spenderades i nathalies nya lägenhet som fick mig att känna mig vuxen.
bara för att jag stod vid hennes spis och kokade nudlar och sedan diskade upp efter mig och satt vid hennes köksbord. ibland är det tillåtet att vara patetisk och helt enkelt erkänna vad det är man känner.
efter att mamma hade levererat den sladd vi behövde för att sprida lite go musik i hennes lägenhet öppnade vi första ölen och sedan blev det prat, prat, prat, rökpaus, prat, prat och prat.
Vi satt på balkongen och såg ut över ett stillsamt nybro då alla studenter åkt in till vallen för att skapa sig ett lyckofyllt och berusat studentminne.
undra hur många som gråter den här kvällen tänker jag då frågan själv gnager i mig vad jag ska göra sen.
nathalie ska bli elektriker.
och jag då?
samhällselektriker?

dagen efter vaknar jag upp och förvånas över hur trött jag är.
det blir mamma som får påminna mig om att det finns stadium i ens liv som kallas bakfylla, vilket förvånansvärt nog brukar dyka upp dagen efter en mycket trevlig kväll.
lite småsurt svarar jag att jag faktiskt bara är trött på grund av för lite sömn, men jag kan ju gissa mig till annat.

Iallafall så bar det framåt kvällen, efter att ha tagit emot stipendium bland gamlingarna och folkdansarna av till öland på motorcykel.
ännu ett lyckorus framkallat av frihetskänsla.
mycket fin musik över ölandsbron och många fina kort vid stranden där vi stannade till.
jag funderar på mycket.
det är så mycket som inte stämmer med verkligheten.
men jag trivs, så det får väl vara så
ganska länge tror jag faktiskt.

och vi säger att jag skiter i betygen och inte alls är nervös och inte bryr mig ett dugg!

Abibabo.



Kommentarer
Postat av: Emma

Du ska ju bli konstiiig ju, på konstfucket! (facket-fuck it, fattar du?hihihihi) och jag är så nervös över mina betyg så jag kan dö. Jag har aldrig haft betygshets förut, it hurts. Grattis till stipendiet för trettioende gången! du förtjänar det!

2008-06-08 @ 15:19:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0