Havet den artonde maj.
utflykt. Flykt till norra öland och när jag satt där bak i bilen var alla namnen på stränderna bekanta, men vart vi hade fått upp den där stora gäddan, eller där vi gick på stenarna ute vid vattnet, det minns jag inte ritkigt. det var skönt iallfall. Att få vara på språng efter så mycket stillasittande. Mycket finns fortfarande kvar att göra men jag tar paus på paus. Vill nog helst av allt pausa tiden. Inte livet, men tiden. Kan man det?
Jag trivs i alla fall.
Vi gick runt och småpratade om allt, blev förälskade i träd och när ingen såg så försökte jag förtvivlat dra ut en rostig spik ur en gammal träplanka på stranden. Antar att den hörde hemma där trots att den hade blivit väldans fin även hemma hos mig i mitt nu så tomma rum då jag snart måste lämna skolan. Känns lite märkligt men ganska bra det med.
Slututställningen vi hade förra veckan gick bättre än förväntan och jag har fått ändra på mitt tänk lite.
Nu sitter jag här framför datorn och tiden tickar på igen. precis som igår, och i förgår. Och det där absoluta ingenting är väldigt härligt att ha vid sin sida för en minut. Men ska snart börja arbeta. Snart. 
Det var en välbehövlig dag vid havet och nu kan jag knappt hindra mig själv från att bara kidnappa dig och ta med dig ut till havet. Vi ska bara sitta där och andas. Och sen ska jag kyssa dig på kinden och berätta för dig hur mycket jag tycker om dig.
Abibabo.
