Komönster, lilla My i verkligheten och Mårran
Kanske man skulle ta och gå igenom det här med mumindalen en gång för alla och tävla lite med på köpet.
Här kommer en freud-inspererad psykoanalys av varför jag gillar Mumindalen... eller kanske bara en förklaring.
Till skillnad från de flesta andra så var jag jätterädd för mårran och mumindalen när jag var liten. Jag satt i soffan med en äldre vän när den japanska versionen av Mumindalen visades upp på tv:n från VHSbandet jag fått för första gången.
För att visa mig på styva linan efteråt grälade jag med vännen om att få minst hälften av VHS-banden kvar hemma och minst ett utav dem skulle vara med Mårran. Stolt fick jag som jag ville men med en stor klump i magen.
När kvällen kom var jag så rädd så att den svarta rullgardinen till och med påminde om Mårran och jag var övertygad om att hon när som helst skulle dyka upp där bakom och komma in i mitt rum med all is och kyla.
Pappa skiftarbetaren fick trött sitta på en stol bredvid sängen och trösta, halvsovandes för att jag inte kunde sova.
Mamma bibliotikearien suckade sorgset och fick tillslut efter många försök med att lässa VHS-bandet plus alla andra muminsaker hon samlat på sig till mig på vinden, ge bort allt.
Femton år senare hade jag vänner som hade börjat läsa mumin och börjat samla på muminmuggar. De citerade och pratade om det och försökte dra med mig till den där mumindalen som alla pratade om. Jag tackade till en början snällt nej och sa att jag liksom inte ritkigt kom överens med mumindalen och dess karaktärer, pulsen liksom höjdes varje gång jag såg Mårran på bild och musiken ska vi inte tala om.
Någonstans här möter jag en ny vän. En vän som är 1.48 cm lång, hade rött hår och missmatschade kläder ni vet så det blir snyggt. Hon knackade på min dörr när jag bodde på internatet för första gången och tyckte det var en självklarhet att få komma in och dricka te - i en muminmugg. Jag, nervösa mumintrollet, bad henne stiga in och där någonstans fick jag en ny vän samt en kärlek till mumindalen.
En vän till min mamma sa bara för ett tag sen när jag nämde min kärlek till mumindalen att, "Ja jag var ju skiträdd för kor när jag var liten och nu står jag här med massa föremål med komönster på. Det är säkert något sådant du går igenom!"
Kanske det är så, vem vet tänker jag flyktigt och dricker en mun kaffe ur hattifnattarnas mugg. Hattifnattarna har jag börjat komma överens med nu men Mårran pryder ännu inte min hylla. Får läsa pappan och havet igen och läsa om mumintrollets hjältemod och Mårrans dans innan jag låter den muggen få komma till min muminhylla.
